Mitt namn är Fox

Kapitel 15- En gammal vän

För en sekund tror jag att pilen ska träffa mig. För en sekund tror jag att det är slut, att jag bara har räddats av en prins för att dödas av en annan, vilken ironi i det hela. Men pilen träffar inte mig utan den for förbi mitt huvud och träffar något bakom mig. Bakom mig hör jag hur pilen träffar sitt mål och något faller ihop på marken. Jag vänder mig snabbt bakåt för att se vad det var prinsen siktade på. Några meter bort ligger en kamouflage färgad man med en pil i bröstet. Jag bara ser på mannen som om han ska resa sig upp och gå sin väg men det gör han inte. Det verkar som om han har slutat att andas. Oliver ropar på någon, men allt blir som ett ridå för mina öron. Två vakter springer förbi mig och bort till den livlösa mannen. De tar tag i hans armar och ben och släpar honom bort där ifrån. Den livlösa mannens huvud släpas i marken. Det hörs fler röster bakom mig nu, inte bara Olivers utan Amelias som försöker att fösa bort de nyfikna kusinerna in i slottet igen. Någon kommer fram till mig och lägger sin hand på min axel. Det är då ridån för mina öron släps och jag kan höra vad som sägs.

"Oliver sa att den skytten siktade på dig och med tanke på vad det var för pilar skulle den gått rät igenom dig" säger Jonathan.

Det är svårt att att forma ord och det går knappt att uttala de högt. 

"Jj, ja, jag trodde att din bror siktade på mig. Jag trodde inte att pilen skulle gå förbi mig och träffa den där mannen" försöker jag säga men det blir till knappt en viskning men Jonathan hör mig ändå.

"Han var ingen man, han var en förrädare mot sitt land . Han hade blivit hjärntvättad och blivit tillsagd att han säkert skulle göra en stor tjänst genom att ha ihjäl dig. Så tro mig när jag säger det, han förtjänade sitt straff" säger Jonathan med en så hård ton att jag rycker till.

Han märker av att han skrämde mig och tar ett djupt andetag. Denna sidan har jag aldrig sätt av honom innan. Jag har sätt honom som en vanlig ungdom, som en kapten, prins och bror. Men denna sidan verkar vara soldaten inom honom som kommer fram.

"Förlåt" viskar han i mitt öra.

"Det kanske är dags att gå tillbaka in, du har stått här ett bra tag nu. Jag kan vissa dig en tyst och lugn plats i slottet, om du vill?" fortsätter han. 

Jag nickar till svar och följer efter prinsen tillbaka in i slottet. Jag vet inte riktigt vad det är jag ska säga, det verkar som ingen av oss vet det. Jonathan följer korridorerna som han gått i sedan barnsben, han följer korridor efter korridor och han kommer inte vilse. Även om han är djupt inne i sina tankar så vet nästan hans fötter vart det är vi ska gå. Men det är en sak som nästan skrämmer mig, golvet lutar och solljuset når oss inte längre. Men väggarna pryds fortfarande med fina troféer, målningar och hyllor med vackra exotiska vaser. Men mitt hjärta slutar nästan slå när vi kommer ut genom den vacker gulddetaljerad dubbeldörr. Det verkar som om jag står i ett underjordiskt bibliotek. Jag går fram till marmorstaketet som gör så att man inte faller till marken. Eftersom att marken är två våningar ner. Väggarna är täckta med böcker, bord längre ner är täckta med papper och uppslagna böcker på olika sidor. Stegar står på sidorna så att man kan nå de översta böckerna och det finns fåtöljer i blått grovt tyg. 

"Följ efter mig bara" säger Jonathan.

Vi går ner för en trappa som leder till våningen under oss. Vi går in i en vrå en lite undan skymd del av biblioteket. Där bakom ett par hyllor en öppen spis, framför spisen står en soffa och en fåtölj på varsin sida om soffan. Det står även ett soffbord där i ett mörkt trä. Soffan och fåtöljerna är såklart i det blåa tyget som var på de andra sakerna. Jonathan går fram till eldstaden som brinner, sätter sig på huk framför den och lägger till lite ved.