Mitt namn är Fox

Kapitel 34- Kungliga bebisar

Ljuset börjar sakta sippra in genom de fördragna gardinerna och det kan endast tyda på att det är tidig morgon. Det betyder att det är några timmar kvar tills jag behöver vara någon jag inte känner mig som. Jag lyckades vara vaken längre denna gången när Jonathan läste och han lyckades lägga ifrån sig boken innan den slogs ihop sig av sig själv. Bredvid mig rör han sig oroligt och när jag ser på honom märker jag att han inte är vaken. Jag ser hur musklerna i ansiktet spänner sig och hur ögonen rör på sig under ögonlocken. Det verkar som om han utkämpar en kamp han inte kan vinna.

"Jonathan, Jonathan" säger jag för att försöka väcka honom och rör honom lät vid armen.

Men han vaknar inte, istället verkar drömmen fortsätta att jaga honom. Han skruvar på sig som om han tar för sig av slag.

"Jonathan, Jonathan"

"Nick" säger jag lite lugnare och rör försiktigt vid hans ansikte.

De gröna ögonen ser på mig först skrämda och sedan igenkänning. Han blinkar snabbt, några tårar rinner ner för hans kinder och han torka snabbt bort dem med tröjärmen. Han spänner hela kroppen som om jag skulle slå till honom och inväntar att något ska ske. Jonathan ser ner på täcket och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som om jag har sätt något jag inte skulle. Jag lägger en hand på hans arm och försöker ge honom ett leende om att det är okej.

"Jag verkar inte vara den enda som har mardrömmar" säger jag och Jonathan tar ett djupt andetag.

Mardrömmar kommer och går. Ibland byts de ut och ibland kommer de tillbaka efter ett tag. Mina drömmar har med de där gråa livlösa ögonen att göra och det är för att jag känner skuld. Innan så består de om andra saker som ingen riktigt vet om. Sömnlösa nätter är något jag är van med, även fast det var ett bra tag sedan faktiskt. Det var när jag och Edmund.

"Jag ser..." säger Jonathan ynkligt.

"Du behöver inte säga om du inte vill"

"Det är okej. Jag ser pappa och min instruktör. De är inte alltid pappa, ibland är det mamma eller Oliver eller någon annan jag bryr mig om. Men det är alltid min instruktör som lärde mig att slåss"

Jonathan har vänt blicken tillbaka till täcket och följer mönstret med fingrarna.

"Man får skador och blåmärken utav att slåss. Även om det bara är träning, det får alla. Men jag var ingen tränat barn, jag var klumpig och satte hellre med näsan i en bok. Alla visste det, men ingen brydde sig eftersom jag är kronprins. Och en kronprins måste kunna försvara sig i mer än bara ord"

Jonathan andas in och jag hör hur han har trängt ner tårarna i halsen. Han vill inte stocka sig när han pratar om detta, även om jag tror att det kommer att hända.

"I flera år såg jag knappt min familj. Jag hade ett schema som gjorde att de inte fick plats. Vakna, träning, äta, träning, äta, träning, äta, träning, sova och så gör man om. Min tränare var hemsk, han fortsatte att slå tills jag stod på fötterna igen och vi stannade inte förens jag antingen inte kunde resa mig eller att han inte orkade mer. Men han utövade inte bara sin makt inom träningen. Om jag inte betedde mig som en prins, slog han till mig. Det värsta är att han är en högt uppsatt general och har mycket förtroende. Så jag kommer aldrig bli av med honom"

Några tårar har börjat rulla ner för hans kinder. Jag stryker bort några med min tumme och när jag gör det tar Jonathan tag i min handled. Han vänder sig om med röda ögon.

"Det är okej, jag förstår" säger jag tyst även om det är det ynkligaste någon kan säga.

Istället för att bli arg på mig, lutar han sig mot mig och lägger sitt huvud mot min axel. Först säger han inget och jag kan bara sitta där och lägga armarna runt honom. Han vill inte höra mina ord och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om saken. Ibland behöver man bara någon som lyssnar, någon man kan dela med sig av saker. Man behöver inte sympati, bara någon som förstå.