Played » 1D

Kapitel 26

Okej, så hallå, hallå på er! 

Jag hoppas alla mår bra! Själv är jag okej.

Jag har en sak att säga, men jag gör det, det sista jag gör. Det är inte superviktigt. 

Vóila! 

_

*Liams POV*

"Louis.." Ber jag, "Snälla berätta vad det är som har hänt.. Jag menar se på dig själv, du har en blåtira, du är blodig i hela ansiktet, har du varit i slagsmål med någon? Vem Louis? Jag vill bara hjälpa dig.." 

Louis skakar sakta på huvudet, han ser bara tomt ut i luften. Såsom han alltid gör när jag frågar något om till exempel vad som har hänt eller hur han mår. Jag är så jävla trött på det.

"Snälla Louis! Kan du inte bara berätta?! Jag är så jävla trött på att du aldrig berättar ett endaste litet skit för mig! Kan du inte bara berätta? Du vet att jag avskyr att bråka med dig. Det får oss båda att må dåligt! När jag skäller på dig och du blir ledsen får du mig att också må dåligt. Det skulle vara så jävla mycket enklare om du bara kunde berätta!" Säger jag högt. Han gör mig så förbannad. Varför kan han inte bara berätta? Jag hatar att bråka med honom, lika mycket som han hatar att bråka med mig. Jag gillar inte att kasta ur mina ord som knivar mot Louis, men han gör mig så jävla förbannad. Han går mig verkligen på nerverna när jag alltid blir tvungen att gissa mig till hur han mår eller vad som har hänt. Visst, det kanske är svårt för honom att berätta, men han har ingen aning om hur svårt det är att vara så jävla orolig som jag är. För honom. Han förstår verkligen inte den känslan. Det enda han tror är att ingen skulle sakna honom, men det skulle alla. Om han bara väljer att berätta istället, behöver ingen må dåligt. Då kan vi hjälpas åt.

Louis ser på mig, tårarna hotar att lämna hans ögon. Det är som om hans tårar ber om att jag ska ta tillbaka orden som jag precis lämnat. Men jag kan inte, egentligen finns det så jävla mycket mer som jag vill säga till honom, men jag klarar inte av det. Eller rättare sagt, jag vill inte ångra mer saker än vad jag redan gör.

"Liam, jag är ledsen.. Jag är verkligen ledsen att jag inte berättar saker för dig.. Men jag gör det här för att skydda alla andra..", Louis ser på mig medan alla orden lämnar hans mun. Vad pratar han om egentligen? Vad menar han med att han vill skydda oss? Det finns inget att skydda oss från.

"Louis?" Frågar jag, jag ser rakt in i hans ögon, "Vad menar du?"

Louis suckar tungt, "Jag vill bara inte att ni blir skadade.."

Jag reser mig upp, nu kan jag inte hjälpa det längre, "Bara lägg av!" Skriker jag, "Sluta bete dig som om jag vet allt! Jag vet inte ett jävla skit och det är inte så jävla lätt när du inte berättar heller! Du bara sitter här och pratar i gåtor! Och vad menar du med vi? Vilka är vi? Jag vet ingenting om dig längre Louis, hur gärna jag än skulle vilja känna dig.. Du bara stänger ute mig. Jag berättar allt för dig, allt som händer i mitt liv men du berättar aldrig något för mig längre. Jag ger dig mitt förtroende men du bara nekar till att lita på mig! Jag är så jävla tröt på att alltid ge, men aldrig få något tillbaka från dig...", Jag kan inte hjälpa att låta tårarna falla under sista meningen. Han gör mig bara så trött. Han tar bara min energi, men ser inte ut att använda den något vidare. Han är alltid lika deprimerad.

Louis skakar sakta på huvudet, jag ser på honom när tårarna slutligen lämnar hans blåa ögon. Jag hatar att se honom såhär, det tar ärligt talat kol på mig. Men det som förstör mig ännu mer är att han inte litar på mig längre.