Played » 1D

Kapitel 1

Mina tårar rullar sakta nerför mina kinder. Jag sitter i den smala sängen i det unkna rummet. Det är mörkt och det enda som lyser upp rummet är en fotoskenlampa som står på det gamla nattduksbordet. Färgen från byrån har börjat flagna bort. Det sitter endast lite vit färg kvar. På golvet ligger Ninas gamla madrass. Den är smutsig. Hennes lilla snuttefilt ligger skrynklig på madrassen. Det är det enda som finns på madrassen. Sängen jag sitter i är liten och smal. Mina fötter sticker utanför och det enda som finns att täcka kroppen med i det kalla rummet är ett tunt lakan. Även lakanet är smutsigt. Ett tjockt lager damm täcker golvet. Betonggolvet är kallt och väggarna är lika kalla. Min kropp huttrar till. Jag tar det smutsiga lakanet och täcker över min kropp. Jag sätter kudden över öronen för att dämpa skriket som kommer från källaren. Det är Nina som skriker. Min lilla syster. Jag är van med det ljudet, min egen lilla syster skrika varenda kväll. Jag är van med att få trösta henne efter allt.

Ett högre skrik hörs från källaren. Såhär har det varit enda sedan mamma dog. Vår mamma dog i cancer för två år sedan, Nina var bara ett år och jag var femton. Vi alla hade länge varit ledsna och världen hade verkat dystrare än någonsin. Varje kväll satt jag vid fönsterbrädet och tittade upp mot himlen. Där uppe fanns hon. Vår mamma. Jag saknade henne så mycket. Men vi tre klarade det tillsammans. Jag, Nina och pappa. Jag trodde att allt skulle lösa sig, att allt äntligen skulle bli bra. Att pappa skulle ta hand om oss och att vi skulle vara lyckliga tillsammans med honom. Men det blev inte så.
Pappa drack upp sorgen av mamma. Ingen anar hur mycket han dricker. Varje dag när jag kommer hem från helvetet till skola ligger det minst två tomma flaskor alkohol på golvet, medan pappa håller i en. Jag blir tvungen att skynda mig in med Nina in på vårt rum, en treåring ska inte behöva se något sådant.

Självklart påverkade alkoholen pappa. En dag när vi kom hem, satt han bara där med en tjej. De båda höll i varsin öl och de flinade mot oss när vi trädde in i rummet. Det visade sig att pappa hade träffat en ny. Vår låtsasmamma Alex. Hon är lika hemsk som pappa. Hon slår oss båda, puttar oss till golvet när vi inte lyder och en gång kastade hon till och med en flaska vin i väggen när jag inte gjorde som hon sa. Den flaskan kunde ha träffat mig, den var bara en halvmeter från mig. Brydde hon sig? Nej.
Pappa verkade nöjd med Alex. Hon var väl precis så som han ville att hon skulle vara. Ett monster. Precis som honom.

Här i huset vågar man inte säga vad man tycker. Misshandeln blir bara värre då.

När mamma dog, och när pappa hittat Alex, startade det. Misshandeln. Varje kväll måste jag och Nina gå igenom det. De hårda orden, slagen som aldrig verkar vilja ta slut, och sparkningarna. Men vi är chanslösa. Det finns inget vi kan göra. Pappa har hotat med, om jag ringer polisen... Så kommer saker som jag inte kan föreställa mig hända. Jag vågar inte ringa. Jag kan inte.

Flera gånger har rakbladet varit i min hand. Men jag har inte vågat. Jag kan inte lämna Nina här. Inte med honom och Alex. Hon är den enda jag har kvar. Hon är den enda som inte har förlorat sig själv.

När mamma gick bort hade jag en pojkvän. Dennis.
Det var inte bara livet hemma som förändrades. Skolan förändrades sakta men säkert den också. I skolan är det samma som hemma, inte lika allvarligt dock. Jag finns bara för att andra ska kunna reta upp sig på mig och behandla mig illa. I korridorerna i skolan lägger alla fällben. Jag ramlar och alla skrattar.
Dennis förändrades också. Han älskade mig. Men nu är det enda han tycker är kul att behandla mig illa. Han bryr sig inte ett skit längre, det gör ingen. Och så kommer det la förbli.
Jag kommer hem gråtandes. Nina brukar krypa upp i mitt knä och fråga vad som har hänt. Men jag ljuger. Hon behöver inte veta hur jag blir behandlad i skolan också. Det räcker med att hon vet vad som försiggår hemma...