Seriemördarens hämnd

kapitel 12

Zoeys POV

Halvvägs i filmen spratt alla till när min mobil ringer. Jag hittar den på golvet under mig.

"Hallå?" svarar jag hest.

"Hej Zoey. Vet du vad klockan är?" frågar pappa.

"Ehm.. Nej?" säger jag och försöker titta på klockan.

"Klockan är tio över sju Zoey. När kommer du hem?" säger han.

"När filmen är slut." säger jag och lägger på.

"Starta filmen" säger jag och lägger ifrån mig mobilen.

Gustav startar och jag ser Julia trycka sig mot Adam.

Filmen är jätte läskig.

-

När filmen är slut så var klockan typ halv 10 på kvällen. Jag packar ihop mina saker och säger hejdå till Julia.

"Hejdå!" säger jag och kramar om Julia.

"Ses snart igen!" säger Julia och stänger dörren.

Erik och jag går på vägen tysta.

Jag ryser till när kylan kommer in. Erik lägger armen omkring mig och drar mig närmare.

Så gick vi tills vi kom till vägen han svänger av till.

"Hejdå. Vi ses snart." säger jag och börjar gå.

Men Erik tar tag i min arm och drar mig till honom.

"Z.. Du är.." säger han men min mobil avbryter honom.

Jag backar ett steg ifrån honom och han nickar och går iväg.

"Hej pappa." suckar jag.

"Hej Zo. Var är du?" säger han trött.

"Jag är nästan hemma. Så vi ses snart." säger jag och lägger på.

Jag hör något i gränden bakom mig och jag går sakta dit för att kolla vad det var.

Jag kommer dit men ser inget. Det var bäck svart förutom lamporna som lyser.

"Hallå?" säger jag tyst.

Men ingen svarar så jag fortsätter att gå hem.

-

När jag har kommer en bit hör jag fotsteg bakom mig.

Jag vänder mig om men ser ingen. Jag vänder mig om igen och går. Nu är jag vid sista kvarteret.

Fotstegen kommer närmare och jag går fortare.

Jag snubblar nästan över en gammal burk som låg i vägen. Det trycker till i benet och jag börjar svära och haltar iväg.

Jag ser någon som går där borta framför mig och sänker huvudet.

När vi möts ser jag att det är en bredaxlad man med sänkt huvud. På huvudet har han en svart keps.

Jag vänder mig om när jag hör någon springa bakom mig men hinner inte akta mig så gestalten springer in i mig så jag ramlar på backen.

Jag reser mig upp på knä och tittar upp och märker gestalten som är en man resa sig och börjar gå mot mig.

Jag reser mig men åker ner igen på backen när smärtan i smalbenet kommer.

Jag flämtar och hasar mig bakåt från honom.

Personen är mannen jag passerade förut.

Han är bredaxlad, lång, och har mörka glasögon så man inte kan se hans ögon. Han är svart klädd och har på sig en svart keps. Den perfekta beskrivningen för mördaren!

Hjärtat börjar dunkar hårt mot revbenen och jag känner rädslan smyga sig fram.

När han var framme vid mig så sträcker han fram hans ena hand.

Jag tvekar och tar sedan handen. Handen är stark och han hjälper mig upp och tar bort handen när jag står upp.

"Var försiktig flicka!" säger han med mörk röst.

Jag känner genast igen den! Det var den där killen jag gick på när jag gick till Julia!

"Du!" säger jag sakta.

Han skrattar och jag blir nervös.

"Ja! Jag!" säger han och tar ett steg närmare och jag backar.

"Kom nu min käraste!" skrattar han och sträcker fram handen för att få tag i mig men jag vänder mig om och springer.

Jag väser varje gång jag stöder min onda fot. Jag kan inte springa så fort för mitt ben. Jag hör honom komma närmare och jag svänger åt höger.

Jag försöker virra bort honom och svänger vänster i nästa korsning.

Jag kollar bakåt med förhoppningar att han har gett upp men han springer efter mig och tar in avståndet mellan oss. Jag svär till och springer vidare. Jag svänger vänster vid en korsning och jag hör honom komma närmare.

"Stanna! Du vet att jag kommer ifatt dig när du är skadad!" skriker han och jag börjar få panik.

Jag kommer i ett tätt område och jag svänger höger in på en tomt. När jag kommer in på gården svänger jag vänster och hoppar över ett staket och hamnar på nästa kvarter.

Jag springer över vägen och svänger höger på en tomt som har en hund och den börjar skälla.

Jag svär till och springer till nästa hus.

Jag hör någon öppna en dörr och skäller på hunden som tystnar.

Jag stannar inte förrän jag var säker att han var borta och stannar bakom en affär.

Jag flämtar efter luft och lungorna brinner av syrebrist. Benet värker som om jag har blivit skjuten fyrahundra gånger!

"Jag lyckades!" flämtar jag och börjar halta hem.

Han är borta! Tänker jag och skrattar till när jag kan andas normalt.

Men när jag svänger ut på gatan ser jag killen stå vid ett hus.

"HERREGUD!" väser jag ilsket.

Hur kan han veta var jag är?

Här kan jag inte stanna! Jag måste ifrån honom.

Jag drar huvan över huvudet och börjar gå motsatts håll.

Som om jag var någon annan och om inget har hänt. Jag svänger höger vid en korsning.

Jag hör steg bakom mig men jag struntar i dem och går fortare.

Jag stelnar till när någon lägger en hand på min axel.

"Jag sa ju att du inte kunde lura mig!" skrattar killen och vänder mig om.

Jag får panik och försöker komma undan men han slår mig i ansiktet så allt svartnar.