Seriemördarens hämnd

kapitel 8

Zoeys POV

Nästa gång jag vaknar så ligger jag i ett sjukhus rum. Igen. Tänker jag och suckar. Det luktar mat.

"Z! Öppna ögonen! Jag vet att du är vaken!" säger någon röst som jag känner blixtsnabbt igen den.

Jag öppnar ögonen och ser Erik, Julia och Gustav sitta vid sängen.

Jag försökte sätta mig upp men det kom en sån smärta från benet så jag lägger mig igen.

"Hur illa är det?" frågar jag när jag minns vad som hände.

Erik kollar ner på mitt ben och jag ser att han är svart runt ögonen.

Han har sovit dåligt.

"Du har förlorat mycket blod men kulan har inte nuddat vid något viktigt." säger Julia efter en stund.

Jag rörde lätt min hand och jag märkte att Erik höll i den.

Julia tittar ner på våra händer och tittar sedan upp med avundsjuka i blicken.

Gustav sitter och kollar på mig som om jag var ett monster.

"Vad är det Gustav?" frågar jag och tittar på honom i ögonen men han vägrar att titta på mig istället tittar han på sina hände i knät.

"Jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vet att jag inte har varit med så mycket.. Men jag är så orolig om dig. Du har råkat ut för mycket den sista tiden. Så här har det aldrig varit när vi har löst mord. Men nu är det farligt, Zo." viskar och tittar upp och våra blickar möttes. Sorg fanns i blicken och något annat men jag vet inte vad.

Jag tar upp min hand som Erik håller i, Erik släpper handen och jag lägger min hand på Gustavs.

"Det är bra med mig Gustav. Ja det är farligt men jag måste hitta mördaren! Förut var det ju inte så farligt! Men nu är det personligt! Jag har blivit förgiftad, jag har en röd scarf och kanske fler, jag har blivit hotad och sist men inte minst jag har blivit skjuten!" säger jag och håller blicken kvar.

"Jag vet.." säger han.

Alla rycker till när det knackar på dörren.

"Kom in!" ropar jag och tittar mot dörren.

Dörren öppnas och en sjuksköterska kommer in. Hon var lång och liknar den där sjuksköterskan som hade förgiftat mig. Fast den här var bred.

Hon tittar på Erik, Julia och Gustav.

"Ni måste tyvärr gå nu." säger hon ursäktande.

Julia reste sig upp och började gå mot dörren med Gustav efter sig men Erik gick inte.

"jag stannar kvar." säger han och sjuksköterskan kollar på mig och jag nickar.

"Ehm.. okej då.." säger hon.

"Hejdå. Ses senare Zo!" säger Julia och gick ut ur dörren.

Gustav kastar en blick på mig och jag känner sorgen från honom. Jag ler och vinkar lite och han vinkar tillbaka innan han går ut ur rummet och stänger dörren efter sig. 

"Vad heter du?" frågar jag sjuksköterskan.

Hon kollar konstigt på mig och sen skrattar hon.

"Jag heter Marie och jag är undersköterska." säger hon och tar fram en påse från skåpen.

Erik kollar misstänkt på henne innan han vände blicken mot mig igen.

Jag flätar ihop min hand med hans och han kollar på våra händer och jag tror att jag ser ett leende men han har kvar blicken på våra händer, så det är svårt att se.