The story of my life h.s

Kapitel 8

-Harrys P.O.V-

Jag ser hur hon hoppar upp i någon typ av hoppsnurr. Hon har klarat det alla andra gånger. Men nu faller hon mot isen och jag hinner se hur hennes huvud studsar hårt mot isen.

Aldrig har jag sprungit så fort. Runt sargen och in på isen.

Hon ligger där helt orörlig framför mig. Jag slår in 112, vilket jag hade fått veta av Liam var motsvarigheten av 911 i Sverige innan jag for hit.

"Hej, vad kan jag hjälpa dig med?" Frågar någon snäll kvinnoröst men jag kan inte uppfatta vad hon säger.

"My girlfriend is hurt in the head and maybe the knee" flåsar jag

"Okay. I'm sending an ambulans. Where are you?"

"The ice rink outside Norrmalm. I think it's called 'Norrmalm Arena'"

"They are on their way. Is she unconscious?"

"Yes"

"How did she get hurt?"

Jag vet att de alltid frågar sånt här, men det känns verkligen inte som att jag har tid med det.

"She jumped and fell on the ice"

"Okay. Lay her head on a blanket and keep an eye on her"

"Will do, bye"

Jag lägger mobilen på isen en bit ifrån henne och springer försiktigt av isen och mot ett av omklädningsrummet. Inuti ett av rummen hittar jag två filtar som jag springer till henne med. En att lägga under hennes huvud och en att lägga över henne.

"Mel, wake up" gråter jag. Men inga tecken på det syns. Hennes bröstkorg höjs och sänks i en jämn rytm. Men inget mer.

Efter vad som kändes som en evighet hördes ambulansens sirener och strax efter kommer en kille och två tjejer inspringandes med en bår mellan sig.

"Hur gjorde hon illa sig?" Frågar en av tjejerna.

"Excuse me?"

"Oh, how did she get hurt?"

"She jumped and fell. I think she wounded her head really bad"

"She's gonna be okay" Tröstade hon mig sedan.

De andra två höll just på att lyfta upp henne på båren och började gå iväg med henne. Fort sprang jag fram till dem och tog Melodys hand. Den var så liten jämfört med min stora.

Varför? Varför skulle det här hända just Melody? Kunde hon inte ha landat lite mjukare? Eller inte fallit alls?

I ambulansen sitter jag brevid henne medans killen och den andra tjejen tar olika prover och blodtryck på Mel.

"Is she your girlfriend?" Frågar killen snällt.

"Yes" Klämde jag fram. Tårar rann från min ögonvrå och gjorde kinderna dyblöta.

En timme senare satt jag i väntrummet på sjukhuset. Killarna hade jag ringt när jag satt mig här för ungefär en halvtimme sedan. De hade velat komma och vara här med mig, men jag hade bara svarat dem att de ska spendera sin tid med familjen och gamla vänner och att de får komma om hennes tillstånd blev förvärvat.