Meine story

Välkommen tillbaka

Föreställ er att bygga ett hus. Lek med er fantasi och vara ingenjörer för en stund och att ni har ett grymt projekt på gång. Allting är klart med måtten är på fel skala och obegripliga för arbetarna som kommer utföra projektet. Drömmen du hade faller isär och helt plötsligt så befinner du dig på ruta ett. 

Ett förhållande består av både viljan att bygga det vidare och kommunikation mellan de två polerna. På sistone så hade jag upplevt ett sådant fenomen med det killen jag dejtade senast. Min vilja att få "vår lilla projekt" var stark men jag fick ingen respons från honom. Han började abrupt behandla mig som alla andra. Inga kyssar, ingen ögonkontakt, ingen närhet. Denna slags förändring började få mig att ifrågasätta situationen och tro att hans omvändande inställning till vårt förhållande berodde på något jag gjort fel. Jag började "rewinda" och med tanke på att jag inte hittade något som var allt för underlig, så började jag bli allt för paranoid och min hjärna började framställa väldigt bisarra hypoteser. Jag började på att tappa förståndet, inte bara på grund av alla tankar som kretsade runt, utan för att jag inte kunde uttrycka dem. Såsom alla människor, vi har rädsla till att konfrontera andra och "come clean". Min rädsla var nog att jag var rädd för att få fram sanningen, för att omedvetet visste att han vill ta avstånd och klippa vårt amorösa förhållande. 

Efter två veckor av intrig, så samlade jag på mig mod och orden kom fram: 

-So now, that you are leaving soon, what is going to be about us?

-Hum, we might not be the best match after all so it is best if we stay friends, sorry, svarade han med ett stelt leende. 

Jag ifrågasatte inte varför han tyckte så för att hans svar paralyserade mig. Trots att jag visste vad svaret var, så körde den över mig och lämnade mig förkrossad blödande på gatan. Efter det så bestämde jag mig för att radera honom eftersom han hade skadat mig tillräckligt. Jag har slösat nog med tid på grund av honom. 

Under avskedsfesten så kom den riktiga anledningen fram: att jag var för bra för honom. Det där ursäkten var ännu mer usel och gjorde mig ännu mer förbannad. Så det jag gjorde var att jag tog ett djupt andetag och att jag inte ville höra mera ursäkter. Att jag älskade honom och brydde mig om honom, kanske alldeles för mycket. Och att utesluta folk som verkligen bryr sig om dig är bara korkad. Dessa vill bara hjälpa dig och inte skada dig. Jag avslutade med att jag förlät honom men det betydde inte att det var cool mellan oss.

Men varför berättar jag detta? Huvudanledningen är rädsla. Dessa möter vi dagligen och vi lär oss att hantera på vårt eget sätt. Vissa blir besegrade, vissa spökar oss livet ut. Han hade rädslor som han var tvungen att hantera innan jag skulle blivit ihop med mig. Jag tror att hans rädsla är att låta någon annan i hans liv. Jag märkte personligen, och andra varnade mig, för att var alldeles för introvert. Och det stämde. Han hade sina egna strider och han ville vara ensam riddare på dem. Mina försök att delta i dessa var i förgäves, med tanke på att inte lät mig in. Han hade familjära problem, som jag verkligen var villig att hjälpa honom och finnas för honom. Han ville helt kapten i sitt eget skepp. 

Jag hade mina egna rädslor likaså. Det var att inte duga för honom och att förlora honom. Att älska mig själv har inte jag aldrig varit bra på och detta ville jag kompensera med att få kärlek från hans sida. Inte undra på att jag känner mig så tomt nu när han är borta. Mitt budskap till alla är att innan man börjar bli kär i andra, ska man se till att man redan är kär i en själv. Det var min tabbe när jag dejtade just honom och det var därför jag blev ett emotionellt vrak efter upplösningen av vårt förhållande. Jag kände mig så liten, övergiven och hopplös. Så blir det, när kärleken kommer exogent. 90% av all kärlek man får, ska komma endogent. Man ska kunna älska sig själv och kunna värdera sig högst, för om du inte gör det, vem ska?

Efter så mycket tänkande, så har mitt beslut blivit att börja älska mig själv. Att jag definitivt inte är liten och hopplöst och att inte behöver någon annan för at känna mig "precious". 

Mitt namn är Otto och jag älskar mig själv. 

Detta är i stort sätt vad som har hänt. Nu befinner jag mig i lugnet efter stormen, tenta- och ångestfri. Jag har knappt fått någon sömn pga serietittande till sena kvällar och tidiga jobbpass. Jag behöver verkligen sova men mest av allt, jag behöver pengar. Mitt konto har förblött kraftigt och behöver en transfusion omgående. Julfirandet kommer spenderas med familjen, traditioner you know. Jag ska dessutom träffa gamla klasskompisar på nyår, då erfarenheter ska växlas mellan varandra. Om jag har några new years resolution? Jag har däckat på varje nyår så detta nyår är det dags to change the conversation and elevate my prestige. På tal om elevate, så är det dags att höja mina melatonin-nivår (önskar de kunde höjas manuellt) och förbli i dvala under ett tag. 

Hörz