Meine story

30/06

Sista dagen på månaden. Vissa kanske anser månadsskiften som en ny start. Själv jublar jag inombords för att om om exakt tre timmar kommer jag få ny datamängd. Jag har klarat mig utan min egna datamängd i cirka två och en halv veckor och det har varit ett brinnande helvete samt ett  lugnande piller. Vid vissa tillfällen var det rogivande att inte ständigt behöva hålla koll på vad alla andra lägger upp och gör, och istället fokusera på mina egna behov. Som exempelvis göra mitt rum i ordning, vilket det inte var något lätt uppdrag. Liksom att rensa alla gamla minnen från grundskolan, sortera noter och renovera garderoben. Rummet är nu alldeles fräscht och nytt """typ""" och själv är jag väldigt nöjd med min insats. Kläderna är i alla fall sorterade och plaggen som inte passar mig efter min viktnedgång kommer säljas på loppis, vilket det är en aning synd. Några av plaggen är köpta i Italien och har en viss kärlek till dessa me jaja. Behovet av riksdaler inför hösten är sort.

Samtidigt var det väldigt svårt att inte ha uppkoppling för att man kunde inte skryta över hur bra det var på Bråvalla. Visst kunde jag skicka lite snaps här och där men man kände sig begränsad i alla fall. Jag fick äntligen höra mitt favoritband live och varje låt de spelade fyllde mig med en sådan omåttlig eufori. Tårarna kunde inte hållas och stämbanden misshandlades rejält, men det var värt det. Det mindre bra nyhet var att jag direkt efter festivalen begav mig till jobbet. Det lät som en lätt utmaning, men lättare sagt än gjort. Mina ögon kunde inte fokusera på något och träningsvärken från festivalens hoppande och långa gång. Dessutom vara baksmälla större än förväntat och tröttheten ett stort faktum. Några norrlänningar hade ritat kent på min vänstra kind men en förvånansvärt bra penna. Bläcket satte kvar ända fram tills igår, och det skrevs på lördagen. Jag bar dock det med stolthet trots om det inte ar uppskattat bland alla kärringar på jobbet men vad gör det. De är ändå sura på sina egna liv och klagar på allt. Nu fick jag reda på att sjuksköterskorna har hållit på och småpratat bakom min rygg. Om att mitt handlande var ansvarslöst och så. Antagligen blir detta det först sista gång jag gör så, för annars finns det risk att jag förlorar jobbet. Jag är dock rätt så duktig på det jag gör och är ganska problemfri att jobba med, till skillnad från vissa andra. Inga namn nämns här men Gud vet vem jag syftar på.  Jag antar att cash is king och att det är barre och bit ihop och bara köra sitt eget race. Eller det är vad mor har sagt men personligen tror jag att man inte kommer så långt md att bara fokusera på sitt eget, utan samarbete är essentiell lem i arbetslivet.

Back to work 

Hörz baes