Meine story

Betuttad

Vi har vid någon tillfälle och våra relativt korta liv fanatiserat om hur lycklig man skulle vara när man tätfar sit andra halva? När jag blickar tillbaka hur ständigt jagade efter lyckan eller mitt dystra syn på livet, så kan man med handen på hjärtat påstå att det har blivit bättre. Jag behövde inte jaga mig fram till lyckan, jag behövde bara vara tålmodig och vänta på den. 

Sannerligen så tror jag att vilka väg vi än väljer så kommer vi sluta i samma mål, så var Pieter och jag gjorda till varandra redan från början? Vi ångrar definitivt inte att vi har träffats, utan tvärtom. Djupt tackasamma för livets sindakus. Dock så är det stort oflax att "vi" kommer eventuellt bara bli temporärt. Han må vara ett sjukt mysigt sällskap, men han är usel på att hålla den virtuella kontakten vid liv, vilket kommer vara väsentlig ifall vi kommer ha en lång distans förhållande. Jag är rädd för att jag kommer förbli ett minne blott för honom så fort han kommer hem. 

Om man bortser ifrån de framtida konsekvenserna så är jag ytterst upprymd. Jag älskar verkligen denna kille, det är ingen "rushy crush", utan något större, vilket gör mig mycket mer sårbar. Dock är detta naturligtvis ömsesidigt och jag har fått se en annan sida av honom, en ny nyans. Eller snarare flertal men hursomhelst. 

Hoppas verkligen denna gång allting går tillväga. 

Hörz