The story of my life h.s

Kapitel 5

Efter kanske 3 timmar väcks jag ur min trans då min mobil ringer.

"Hej det är Karolinska sjukhuset som ringer. Jag söker Melody Boman" Mitt hjärta sjönk ännu mer, om det nu var möjligt. Är det Karin?

"Hej, ja det är jag"

"Jo jag ringer pågrund av att du står som kontaktperson för Karin Boman" Nej nej nej nej nej.

"Okej..."

"Det är så att ms. Boman har råkat ut för en bilolycka" det här händer inte.

"Jag är där om max 3 timmar"

Jag la på och tog de viktigaste sakerna, mobil, nycklar, bilnycklar och lite kläder, innan jag åkte till flygplatsen för att ta en sista minuten-biljett till Stockholm.

En timme senare satt jag på planet påväg mot min hemstad. Hörlurarna var ikopplade och jag hade 'Hippie Van' av Smith and Tell på repeat. Den låten lyckas alltid på mig på lite bättre humör.

Taxikillen kör så snabbt som det är tillåtet mot Karolinska. Tänk om Karin är död? Jag vet att de inte får säga sånt över telefon, bara att det är en olycka. Tanken ger mig panik.

Jag rusar in till receptionen.

"Karin Boman" Kvinnan bakom disken är medelålders och har lite grå, blont hår.

"Våning 3, rum 567" mer hann jag inte höra. Jag sprang allt vad jag kunde uppför trapporna. Hissen är alldeles för seg.

564, 565, 566, 567. Här! En läkare kom just ut ur rummet.

"Hej, du!" Han vände sig sakta om.

"Ja?"

"Jag är systerdotter till Karin, vad har hänt med henne?" Jag försökte behålla lugnet, och det gick faktiskt förvånansvärt bra.

"Jaha jo, det är så att Karin råkade ut för en allvarlig bilolycka. Hon krockade med en långtradare (A/Nen lång lastbil) och hennes tillstånd är livshotande, jag beklagar" informerade han mig.

"Okej" Sa jag i ett försök att ta in allt. Min enda anhörig. Min bästa vän. Mitt allt, ligger på dödsbädden.

"Vill du så kan du gå in till henne"

Utan att svara gick jag försiktigt in till rummet. På sängen låg hon med hennes bruna hår ut över huvudkudden. Hon såg så fridfull ut där hon låg. Men däremot så hade hon ett stort stygn över kinderna och näsan. Antar att huvudet slog i ratten. Hårt...

Maskinen brevid henne piper med jämna mellanrum samtidigt som en annan visar hjärtsekvensen. Plötsligt slår hon upp ögonen och tittar på mig.

"Mel" får hon ut.

"Jag är här. Och tänker inte lämna dig"

"Vad som än händer, hjärtat, lev"

Hon stänger ögonen igen. Ena maskinen slutar pipa och på den andra blir strecket rakt. Hon är nu död...

Läkare kommer springandes och en sköterska puttar ut mig ur rummet.

En timme senare sitter jag mot väggen just brevid Karins dörr. Tänk om det är såhär det slutar? Men det som värmer lite extra i mitt hjärta är att hennes sista ord var "Mel". Ingen har pratat med mig sedan jag blev ut-knuffad men läkare har fortsatt sprungit in och ut.
Dörren öppnas och samma läkare som pratade med mig förut kommer ut och ställer sig framför mig.

"Jag har både bra och dåliga nyheter"

"Och?" Sa jag I hopp om att hon lever.

"Jag börjar med de bra: din moster kämpade riktigt hårt men tyvärr så var de dåliga nyheterna att hon inte klarade sig. Hon slog i huvudet hårt och fick därmed en skallskada och tappade mycket blod. Men du ska veta att hon var en kämpe"

Tårar strömmade nerför mina kinder. Karin är död. Det här händer inte. Jag nyper mig själv i armen. Aj! Japp, jag är vaken...

<2 dagar senare>
-Harrys P.O.V-

"Good night Stockholm!" Ropar vi till publiken som svarar med ett öronbedövande skrik och springer av scenen.

"How are you Harry?" Niall kommer gående.

"Fine."

"No, I can see you aren't. What is it?" Han låter orolig och jag får sålt samvete.

"It's Mel"

"What's with her?" Frågar han nu, om möjligt ännu mer orolig.

"I broke up with her"

"Why?"

"It don't fucking know!" Skriker jag argt och slår handen i väggen. Niall ryggar tillbaka lite.

"Hey hey. Calm down, mate"

Efter några timmars sömn är klockan nu 10 och jag går runt inne i Stockholms center. Det enda jag har i huvudet är att det här är staden Melody kommer ifrån. Staden där hennes föräldrar dog.

På långt håll ser jag Melodys ansikte. Är det verkligen hon? Jo, det är det.