Mitt namn är Fox

Kapitel 1- En stad i ruiner

Staden har varit i fel händer för länge, den har fallit sönder och rivits isär. Människorna som har bott i staden i alla dessa år har försökt att bygga om den på nytt, men de har aldrig lyckats och de är dömda till att misslyckas. Det blir bara sämre och sämre för oss som lever här för var dag som går. Innan var det en enkel by med några få hus, sedan kom det fabriker och ännu mer fabriker. Folket blev fattigare och tillslut räcker det inte med att beskriva oss som fattiga. Man är antagligen tvungen att jobba hårt för att känna en liten summa eller det andra alternativet som   de flesta tycker är lättare, inklusive mig och det är att stjäla. Att ge sig på dem som har bråttom, de som inte riktigt är på hugget eller helt enkelt de som inte vet hur man håller i sin plånbok. Det är det som är lättats men det är också väldigt lätt att bli tagen. Här har medborgarna sina egna regler som gör att de kan straffa den som själ från en om de kommer på någon. Själv har jag fått några örfilar och slag, men de är ibland för rädda för att göra något bara för att jag var ett litet barn när jag gjorde det första gången. En del får aldrig lämna staden och de får inte se havet. Jag är nog en av dem, men min högsta önskan är att få se det magiska blå havet som min bror har pratat om.

"Lane kom ner till middagen, sitt inte och dröm hela dagen" ropar en kvinnoröst nerifrån köket som även är vårt vardagsrum, ett sovrum och det tredje rummet i vårat hus.

Det om man kan kalla det för hus, mer som stuga eller skjul. Fast inte riktigt ett skjul det är lite större än ett skjul. Hus har endast de som kan överleva mer än en dag per månad med sin lön på ett av de finare jobben. Och jag vet att Lane inte är något riktigt namn. Men det är inte som om jag har något val med att byta.

"Jag drömmer inte, tänker bara på saker jag vill ska hända. Det är inte samma sak och det är inte som om jag inte missat middagen förut" säger jag men drar mig ändå till stegen som leder ner från vinden till köket.

Där sitter redan min familj vid det rangliga bordet som har rasat ihop några gånger, fast nu står det iallafall upp med hjälp av en söndrig hockeyklubba som jag "hittade" i någons hus. Men det behöver inte mamma eller pappa få reda på, det gillar inte att jag håller på att stjäla från människor. Men om man vill överleva är det man får göra, hitta något man är bra på och satsa på det. Och i mitt fall var det att stjäla från människor som har det bättre än mig. Sedan när mina två äldre bröder gick ut i krig så var det bara jag kvar utav mina bröder Eric och Marcus. Även om de kommer hem då och då så känner jag mig fortfarande ensam, som om de aldrig har kommit tillbaka. Även fast det stämmer lite, senaste gången vi hörde något nytt om Marcus var när min bror Eric kom hem och sa att han hade försvunnit. Men det är så det är och vi kan inte göra något åt det. Men det betyder även att vi får mindre pengar, när Marcus inte tjänstgör i kriget. Varje soldats familj får pengar för att de lånar ut sina barn till et krig som inte kommer att ta slut. Med de pengarna klarar vi oss lite bättre än om de inte hade gjort det. Men man kan heller inte säga nej om man blir kallad till kriget. Personen som säger nej får straff och i värsta fall straffas även familjen. 

"Du har inte ätit på hela dagen och inte igår heller, man måste faktiskt äta något även om man inte gillar maten" säger mamma och kollar oförstående på mig, varför jag inte gillar hennes smaklösa gröt med det hon kan hitta.

"Om du skulle använda kryddorna som jag har gett dig, så kanske jag skulle äta?"

Alla visste att den här konversationen skulle ske så för att undvika att bli utskälld för jag vet inte hur många gånger denna månaden tar jag några skedar av gröten och går sedan innan mamma eller pappa har chansen att säga något om att man inte ska stjäla. Varje dag är det samma konversation vi har om varför man inte ska stjäla. Så det är inget nytt att höra, till och med min bror har hört den fler gånger än vad jag skulle kunna räkna på allas fingrar i denna stad. Men han säger inte ett ord och  inte att det är rätt eller fel. Eric har slutat att bry sig om det och stänger ute oss så fort han hör oss nämna något om det. Han har blivit bra på att ignorera oss när vi pratar och jag kan inte döma honom för det. Han har ju trots allt varit med om krig och där ute ska man fokusera på så lite som möjlig annars är det kört. 

Så istället för att sitta kvar här inne där stämningen bara blir värre beslutar jag mig för att gå ut och dra in den förorenade luften från fabrikerna. Men när jag sticker min fot utanför dörren känner jag först inte kylan som drar i mina kläder och sliter i mitt hår. Utan jag känner närvaron utan av någon som iakttar mig någonstans i mörkret. Närvaron är bekant och jag har känt den många gånger förut, men det skrämmer mig alltid att känna att någon är i närheten när man är ensam i mörkret. För i mörkret kan allt hända och tydligen speciellt när man är tjej. Speciellt i en stad som denna, där lagar och regler inte riktigt räcker till. Där medborgarna har skapat sina egna regler som går över gränsan till olagligt. För det kan lika väl vara någon som sett mig smyga in och ut från deras hus eller ta någonting från deras butik eller marknadsstånd. De har rätt att utkräva sin hämnd om så är fallet. Jag vänder mig om och får se en mörk gestalt stå och kolla ner på mig från taket.