SISTA DELEN
Någon månad senare har jag gett pengarna till Adrian, men han fortsätter trakassera mig. Jag får fortfarande hat, och jag har börjar skära mig. På något sätt, gör det mig glad...
Marcus och jag bråkar fortfarande, men vi är väl ändå vänner. Eller?
Men idag fick jag nog. Jag har fått nog av Adrian och alla andra. Marcus. Hatet. Skärandet. Ja, livet helt enkelt.
Jag springer allt jag har. Tårarna rinner ner för kinderna, och vinden slår mot huden. Men det struntar jag i. Jag måste bara göra det som måste ske...
Efter en stund hittar jag ett höghus. Jag går lugnt in i det och upp mot taket. Det går inte att undvika, Bea.. tänker jag. Du måste göra det!
Väl uppe på taket ställer jag mig vi kanten och ser ner.
-Det är rätt långt ner.. viskar jag till mig själv. Jag vänder mig om och sluter ögonen, och andas tungt ut. Och sen, som om det vore något man gjorde varje dag, lutar jag mig ut över kanten och faller mot marken. Faller mot döden..
Plötsligt vaknar jag, och ser en kvinna framför mig.
-Ä-Är jag i himlen nu? säger jag tyst med ett leende på läpparna
-Du är på sjukhuset, vännen, säger hon med en lugnande röst och ler mot mig. Mitt leende försvinner med detsamma.
-Men.. Jag hoppade... börjar jag.
-En man såg dig och ringer efter en ambulans, säger hon snabbt.
Jag suckar lite.
-Jag måste gå nu, säger hon. Jag kommer tillbaka lite senare. Hon kommer fram till mig.
-Tryck på den här knappen, om du behöver något, fortsätter hon och visar mig knappen innan hon går ut ur rummet.
Senare under kvällen har jag fortfarande inte tryckt på knappen, och sjuksköterskan har inte kommit tillbaka.
Pulsen går som den ska, lite svagare dock. Plötsligt utan förvarning hörs enbart ett pipande ljud i rummet. Flera läkare och doktorer kommer in i rummet och ställer sig runt mig. Men ingen får liv i mig.
-Hon är död...
