Jag har aldrig riktigt haft någon vän. Eller jo, en gång i 1:an. Dock var jag tvungen att flytta från Stockholm till Malmö när vi började 2:an, och vår vänskap tog slut.. Sedan dess har jag inte haft någon.
Nu ska jag börja 8:an. Man kan väl att man får några vänner.
I min familj är jag det enda barnet. Min mamma dog när jag bara var 3 år, och pappa är alltid utomlands. Så det blir rätt så ensamt i huset om dagarna. Men då kan jag i alla fall gråta ifred...
Jag vaknar på en onsdags morgon, och kollar på klockan.
-FAN! Hon är fem i åtta! Jag kommer inte hinna med bussen!
Jag kastar mig ur sängen och byter snabbt om, springer sedan till badrummet för att göra mig i ordning. Jag hade tänkt sätta upp håret i en boll, men det hinner jag inte nu så jag borstar bara igenom det.
När jag borstade tänderna springer jag ner till köket och tar ett grönt äpple, och lägger ner det i väskan. Jag slänger en blick på min armbandsklocka. 2 minuter kvar!
Skynda dig Bea! tänker jag för mig själv, och springer ut till hallen för att ta på mig ytterkläderna. Plötsligt hör jag bussen stanna utanför.
-Skit!
Jag tar snabbt min väska och öppnar dörren. Som tur är ser chauffören mig, och kör inte iväg.
Jag sätter mig rätt så långt bak, så att jag skulle kunna vara ifred. Första dagen i en ny skola, och du kommer nästan försent.. tänker jag och suckar.
När jag väl gått av bussen vid skolan, går jag in i den stora byggnaden.
Få se, vilket skåp hade jag nu? tänker jag och tar fram en lapp ur väskan. 194, juste.
Jag låter så desperat efter skåp 194 att jag inte ser vart jag går, och plötsligt går jag in i någon.
-Oj, förlåt! säger jag lite lågt.
-Lugnt, säger killen. Han är rätt så söt. Rätt så lång, men det gör inget.
-Jag är Marcus, förresten, säger han och ler.
-Bea, säger jag och ler tillbaka.
-Du är den nya va?
-Aa
-Har du hittat ditt skåp än?
-Nä, inte än
-Behöver du hjälp? Vilket skåp har du?
-194. Plötsligt tar Marcus tag i min han och börjar gå iväg, förmodligen till skåpet.
-Här är det! säger han stolt och släpper min hand.
-Tack, säger jag och rodnar lite lätt. Hoppas att han inte såg det! tänker jag snabbt.
Plötsligt hör jag någon ropa på honom, och han försvinner. Jag följer honom med blicken en stund innan jag själv märker att det börjar se konstigt ut, och börjar kolla i mitt skåp istället.
Tillsats hittar jag ett schema och memorerar det. Svenska nu, och sen är det...
Innan jag hinner tänka klart hör jag klockan ringa. Jag stänger skåpet och ser snabbt ett klassrummet där det står 8A, och går in i det. Jag sätter mig längst ner i vänstra hörnet vid fönstren. Jag tittar fram mot katedern där läraren sitter, och ser då en slylt där det står 'Malin Johnsson'.
-Godmorgon allihopa! hör jag Malin säga. Idag så har vi en ny elev, Bea, säger hon och ler vänligt mot mig.
-Skulle du vilja komma fram och berätta lite om dig själv? fortsätter hon och går och sätter sig på sin stol vid katedern.
Jag går lydigt fram och vänder mig mot resterande av klassen.
-Jag heter Bea.. börjar jag försiktigt. Jag bodde i Stockholm ett tag, innan jag flyttade hit...
-Okej, du kan sätta dig igen, avbryter Malin mig glatt.
-Eftersom Bea inte känner er, kan ni ju berätta vad ni heter. Hon pekar på en kille längst fram.
-Adrian, säger han surt.
Hon pekar på ännu en kille.
-Mason..
Hon fortsätter peka på en tjej.
-Raily, säger hon rätt så tyst, men ändå så man hör.
-Louie, fortsätter en annan tjej.
-Carl, säger ännu en kille.
-Fanny, säger den sista tjejen lite morskt.
-Och så har vi Marcus, säger Malin och ler.
