Nästa dag gick jag till skolan. Även om jag inte ville, gjorde jag det. På rasterna gick jag alltid in på toaletten, för att inte stöta på Adrian. Dock händer det ändå...
-Har du pengarna? säger han med ett flin på läpparna.
Jag öppnar munnen för att säga något men stänger den snabbt igen. Just när Adrian tänkt säga något kommer Mason, Fanny, Carl, Louie och Raily. De verkar visst vara ett gäng..
-Vad händer Adrian? säger Mason.
-Bea här, är skyldig mig pengar.. säger han och tar ett steg bak.
-Hur mycket? undrar Raily.
-500, säger Adrian. Han försöker att inte le, men det går inte så bra.
Jag tittar både chockat och oförstående på Adrian.
-Minns du inte Bea? säger Adrian och flinar.
-Kom igen, Bea, säger Fanny surt. Ge honom pengarna bara!
-Men.. börjar jag.
-Hör du dåligt eller?! nästan skriker Carl och puttar in mig i skåpen. Jag känner hur ögonen fylls med tårar.
-Ska du börja böla nu eller? skrattar Louie.
Jag biter mig i läppen, så att tårarna inte ska rinna ner för kinderna.
-500 kr till imorgon, okok? säger Adrian allvarligt. Annars...
-A-Annars vadå..? stammar jag.
-De du... säger han och flinar. De står kvar en stund och bara tittar på mig, innan de går iväg. Och där stod han, bakom alla andra, Marcus. Han tittar sorgset på mig, och kommer fram och kramar om mig. Men.. Om han stod där, och hörde allt.. Måste han ju varit med i deras gäng.. Jag puttar bort honom. Han tittar frågade på mig en stund, innan jag springer hemåt.
Äntligen hemma kastar jag mig i sånger och gråter ut. Hur kunde Marcus? Han var ju min hjälte.. Min prins.. Men.. Han var visst någon annans hjälte.. Eller prins..
Plötsligt plingar mobilen till, och jag tar upp den:
Hörde att du gick hem.. Glöm inte pengarna bara.. 😈
Nejdå.. Jag glömmer de inte... skickar jag tillbaka.
Jag lägger mobilen på nattygsbordet. Hur fan ska jag få 500 kr på mindre än en dag?!
