01.36 AM

98. Annie

Låttips: Duele el corazon - Enrique Inglesia

Jag lugnar ner mig efter ett tag. Ja, även om Parker skulle säga någonting helt annat angående det. Egentligen vill jag inte gråta. Det finns någonting förnedrande med det som jag inte tycker om, men ibland kan jag inte hjälpa det.

Varje dag måste jag försöka ta in det Emma har sagt, och jag kan fortfarande inte förstå det. Jag har gått igenom detta tidigare, med mamma. Men aldrig kändes det såhär.

Antagligen är det så för att jag spenderat mer tid med Emma än med min mamma, men ändå.

Jag går in på en av toaletterna, tvättar av mig sminket med endast vatten och går sedan ut igen. Jag kanske inte ser ut som jag brukar, men jag går hellre in till Emma och Patrick utan smink än att gå in just nu med maskaran som har runnit ner för kinderna.

Parker väntar på mig utanför, och när jag går ut tar han tag i min hand och går med mig in till Emmas rum. Igen.

Vi öppnad dörrren, och ser hur Patrick sitter och läser en bok för Emma. Spår av att ha gråtit syns inte längre på Patrick, vilket glädjer mig. Nu slipper jag i alla fall bryta ihop igen.

Emma ser upp på mig när on hör dörren öppnas. "Annie!", säger hon glatt. "Är du okej? Hur mår du?"

Ironiskt att kvinnan med dödlig cancer ställer mig den frågan.

"Bra.", säger jag. "Jag mår bra."

Och kanske skulle hon tro det om min röst inte lät så konstig.

"Parker, kul att se dig också.", säger hon.

Parker ler. "Hej, Emma."

"Patrick höll nyss på att läsa The Notebook för mig.", säger Emma.

"Den har du redan läst."

Vi pratar som om hon inte ska dö.

"Jag vet," säger hon glatt. "men hur kan man tröttna på sin favoritbok?"

Favoritbok, favoritfilm och favoritförfattare. Nicholas Sparks. The Notebook.

Och hon är döende.

"Boken är bra, men jag föredrar nog Gillian Flynns böcker. De innehåller inte så mycket kärlek...", kommenterar Patrick.

Döden, döden, döden.

Kan jag snälla tänka på någonting annat?

Parkers mobil börjar låta, och jag tackar Gud för att tystnaden bryts. Han tittar på mig, väntar på bekräftelse, och jag förstår inte varför han gör det.

"Gå.", säger jag och ler. "Det är okej."

Han ger mig ett litet leende och försvinner ut.

Jag sätter mig bredvid Patrick. "Läs.", säger jag. "Jag har nog läst den själv tre gånger redan, men om Emma vill höra den, borde du göra det."

Patrick börjar läsa ut boken högt för oss, och sakta men säkert somnar Emma.

Patrick lägger ner boken och suckar. "Det är så svårt.", säger jag. "Jag förstår inte hur hon kan vara så..."

"Glad?"

"Ja!"

"Jag vet.", säger jag. "Jag är också förvånad, men jag har sett det förr."

"Vad menar du?"

"Hon gör det ofta. Hon agerar som om saker och ting inte sårar henne, och som hon inte är rädd. Men innerst inne vill hon inget annat än att leva. "

"Det påminner mig om dig.", säger Patrick.

Jag tittar förvånat på honom, och glömmer bort helt att han faktiskt var min psykolog tidigare.

"Jag låtsas inte vara glad.", säger jag.

"Inte hela tiden. Men ibland.", säger han. "Du behöver inte låtsas att du är glad trots att din moster ska dö, Annie. Det är naturligt att en människa blir ledsen över det. Visa henne att du bry dig. Visa inte henne att det är helt normalt."

Ilskan kokar inom mig. "Du vet ingenting, Patrick.", säger jag. "Jag tänker på döden hela tiden, jag tänker på den så många gånger att det måste vara farligt!"

"Annie, lugna ner dig-"

"Säg inte åt mig vad jag gör eller inte gör, jag vet bättre själv.", säger jag. "Ja, jag kanske inte är glad alla gånger jag verkar vara det, men vafan ska jag göra? Gråta? Gråta hela tiden? För tro mig, det är det jag vill göra."

Patrick säger ingenting. Jag vill inte ens att han ska göra det.

Jag går ut igen, men denna gånger är jag inte ledsen. Jag är förkrossad.