01.36 AM

55. Parker

Huset Annie bor på nu är enormt. Jag trodde först att många fler än bara hon och hennes moster bodde där, men tydligen är det inte så. Eller ja, förutom deras hund, Sammy. Han är en söt och fluffig Chow Chow hund, som får mig och Annie att explodera av söthet. 

Jag sitter i hennes rum, på golvet, och leker med Sammy. ''Herregud, han är såååå sööt.'', säger jag. 

Sammy bara stirrar på mig, och slickar mig i ansiktet. Annie skrattar

''Jag vet. Jag spenderar större delen av min fritid på att leka med honom. Han är nog fluffigare än alla min mosters kuddar..''

Jag tar upp Sammy i min famn, och klappar hans päls. Annies moster, Emma, vill att jag ska stanna på middag idag, vilket är svårt eftersom jag måste åka tåg i två timmar för att komma hem. Jag, med hopp om att få stanna här idag, tacka ändå ja. Saken är, att min mamma inte vet om det. 

Annie ligger ner på sin säng. ''Ibland tror jag att hon tycker om dig mer än vad jag gör.'', säger hon, och menar hennes moster. ''Hon tror att vi ska gifta oss.''

''Men det ska vi ju, Annie. Våra gravar ska ligga bredvid varandra.'', säger jag och ler. 

Hon skrattar. ''Och Supermans får ligga bredvid.'' 

Jag fnyser. ''Han är inte ens din hund. Sammy får ligga bredvid oss.'', säger jag och lyfter upp Sammy och ser honom i ögonen. ''Eller hur, Sammy-gubben?''

Annie sätter sig upp och ler. ''Jag älskar när du gör sådär.''

''När jag gör vadå?''

''Den där rösten. Bebisrösten du gör varje gång du pratar med en hund.'' Mina kinder blir heta. ''Nej!'', säger hon, när hon förstår att jag blir generad. ''Det är inget dåligt. Det är raka motsatsen, faktiskt. Det är urgulligt.'' 

Jag ler. ''Du gör den rösten också, vet du.''

''Gör jag?'', säger hon chockat. Jag nickar. 

''Yup. Med Superman, i alla fall. Vilket jag inte förstår, för han är jäkligt stor.''

Ett leende sprids på hennes läppar. Hon reser sig upp, kommer fram till mig och Sammy och leker med honom också. 

''Varför bor endast din moster här?'', frågar jag. Hon tar tag i Sammy, och klappar honom mjukt. Han ser ut att somna vilken sekund som helst. 

Hon suckar. ''Hon kan inte ha barn, och har aldrig riktigt tänkt på att adoptera. Detta skulle egentligen vara min mammas. Men hon dog...''

Jag tystnar till. Det känns som om jag inte borde ha tagit upp ämnet. 

''Min mamma älskade blommor.'', säger hon, och fortsättet att klappa Sammy även om hennes ögon ser sorgsna ut. ''Hon gick alltid till en blomaffär i närheten. En dag hjälpte hon ägaren att stänga ner stället, och just den dagen blev de rånade. Hon var så envis, det var hon alltid. Hon trodde att hon kunde slåss mot rånarna.. men de hade en pistol.''

Jag vet inte vad jag ska säga. ''Jag...jag beklagar verkligen, Annie.'' Hon tittar upp på mig och ler. 

''Det är okej. Hon älskade blomaffären. Hon spenderade nog mer tid där än hemma. Hon dog i ett ställe hon älskade, och hon dog utan att veta att hennes dotter var olycklig och utan att veta att hennes man var en idiot. Jag är glad att det blev hennes slut. Det skulle såra mig mer om hon fick reda på att mannen hon älskade var ett monster.'' 

Tystnad. Jag säger fortfarande ingenting. Hon lägger ner Sammy på hennes säng, och sträcker ut handen mot mig. ''Kom, säger hon. Min moster är klar snart.'' Hon ger mig ett leende. Jag vet inte ens hur hon kan göra det. Jag vet inte hur hon kan prata om någonting så sorgligt, och sedan agera som om det inte hänt. 

Jag tar tag i hennes hand och reser mig upp, och  följer med ner till hennes moster.