01.36 AM

77. Parker

Jag sätter mig i ett tåg påväg hem igen. Jag sätter mig så långt bort från alla människor, så pass långt att man inte kan se mig gråta. Hon vill dö. Annie vill dö, och hon vill lämna mig, Emma och livet. 

Och hon stod inte ens ut med att jag var där. 

Vad har jag gjort för fel? Vad har jag gjort som inte var tillräckligt för henne, tillräckligt för att hon ska vilja leva?

Jag vet inte. Jag vet inte ett skit just nu, och det tar kål på mig. 

Efter två timmar är jag framme i Chicago igen. Jag ber mamma hämta upp mig vilket hon gör. Och för första gången någonsin, sätter jag mig inte bredvid henne. Jag sätter mig i baksätet, så att hon inte ska se att jag har gråtit. Jag antar att jag och Annie är ganska så lika. Vi vill helt enkelt inte att folk ska fråga vad som hänt med oss. Saken är att hon sårade mig. Och inte tvärtom. 

Det är nästan omöjligt för mig att kunna göra någonting alls. Jag tror att hon när som helst kommer att ta livet, så fort hon blir ensam. Vad jag än gör, tänker jag på det. När jag tar en dusch, tänker jag på Annie som tar livet av sig. När jag äter, tänker jag fortfarande på henne. Jag går och lägger mig, och tankarna är fortfarande fast på henne.

Ligger hon död någonstans? Har Emma råkat lämna henne ensam alltför länge?

Jag gråter mig till sömns.