01.36 AM

35. Annie

Efter vad som känns som en evighet (vilket egentligen bara är flera timmar), är de klara med mig. Med min kropp, för att vara specifik. Jag har nog aldrig blivit berömd för att inte ha duschat så mycket som idag. De har bevis. Och jag kommer att gå fri. För det var försvar. För att jag egentligen inte är en dålig människa. Åtminstone säger de det. 

När jag kommer ut ser jag att Parkers mamma, vars namn jag ännu inte vet, sover. Hon är lutad mot Ashtons axel. Ashton sover också. De sover båda två, medan Parker sitter vaken och väntar på mig. Det är inte längre ljust ute. Och det är inte lika tomt i sjukhuset. Jag undrar varför folk får för sig att må dåligt när det är sent. Varför kan inte någon göra sig illa runt nio på morgonen? Obesvarad fråga. 

Parker för syn på mig och reser sig upp. ''Mår du bra?'', frågar han mig. 

''De kollade igenom hela min kropp.'', säger jag. 

Parkers kinder blir röda. ''Åh, förlåt-''

''Det är ett kanske.'' 

Han ler. 

''Vi borde väcka din mamma. Och din bror.'', säger jag. ''De tycker nog mer om att sova i en säng än här.''

''Du har precis kommit ut ur ett rum där de kollade igenom din kropp för att hitta bevis över att du blev våldtagen. Mamma och Ashton kan nog sova obekvämt ett tag till.''

Jag sätter mig ner. ''Det är inte första gången detta har hänt, Parker. Det är ingen stor grej.''

''Ingen stor grej? Hur kan du tycka sådär? Din pappa gjorde dig illa, han våld-''

''Han våldtog mig.'', säger jag. ''Jag vet. Jag var liksom där.''

''Hur kan du agera som om det inte var en stor grej?'', frågar Parker. Han är arg. Jag vet inte ens varför. 

''Jag måste hem.'', säger jag. 

Nu blänger han bara på mig. ''Du kan inte gå tillbaks ditt, Annie.'', säger han. ''Det är inget hem längre.''

''Jag har ingenstans att ta vägen.''

''Men du kan inte gå tillbaks. Polisen är fortfarande där.'' För att jag dödade någon. ''Du kan sova hos mig.'', säger Parker.

Jag tittar på honom, och han rodnar igen. ''Jag menar, um, hemma hos oss.''

''Får jag?'', frågar jag, även om jag vill dit vad svaret än är. 

''Du får för att jag vill att du ska vara där, Annie.'' 

Jag ler och lutar huvudet mot hans axel. ''Tack.''

''För att jag låter dig stanna hemma hos mig?''

''Nej.'', säger jag. ''Tack för att du finns.''