01.36 AM

81. Parker

Låttips: Panda - Desiigner 

Tid. Hon sa att hon behövde tid.

Men hur långt är tid egentligen? 

Jag har inte pratat eller skrivit till henne på en hel månad. Jag har inte ens sett henne på alla dessa dagar. Inte en enda gång. 

Jag måste erkänna någonting: det är inte lätt. Jag måste påminna mig gång på gång att jag ska låta henne vara, och att jag inte ska försöka få kontakt med henne. Det är så jäkla svårt. 

Ashton har tagit med sin pojkvän på middag. Det gör så ont att se de tillsammans, för sättet Ashton ser på Ryan påminner mig om sätter jag ser på Annie. Och att påminnas om att jag inte kan göra det längre gör så in i helvetes ont. 

Mamma ler mot mig. ''Hur går det med Annie?'', frågar hon. 

Jag sväljer, och kollar ner på min mat.

''Hon gjorde slut med mig.'', säger jag. 

Det är verkligen svårare sagt än att bara tänka på det. Inte för att det är lätt att tänka på det heller, förstås. 

Mamma och Ashton bara stirrar på mig. Ryan förstår inte varför de ser så förvånade ut, och verkar endast se lite obekväm ut, eftersom han inte vet hur han ska reagera. 

''Men..'', säger mamma. ''ni såg ju så glada ut tillsammans..''

''Jag vet.'', säger jag. 

''Du sa att ni älskade varandra.'', säger Ashton.

''Jag vet.'', säger jag. 

Ryan säger ingenting, men jag ser att han tycker synd om mig. 

Jag reser mig upp. ''Jag är inte hungrig längre.'', säger jag. Och även om jag är hungrig, vill jag inte sitta kvar längre. 

Jag kan inte. Jag kan inte försöka glömma bort Annie - försöka att vänta på henne - när jag bara vill ha henne här, med mig. I mina armar, och så nära min kropp som möjligt. 

Så jag gör det jag inte borde göra. 

Jag ringer henne.