We are good girls and we lie

We are good girls and we lie, kap. 1

KAYLAS POV:

Det inte första gången jag sitter på förhöret med som kallas våra fiender ”polisen”.

- Berätta nu Kayla, var du knarklangaren igen? Frågade Michael mig igen. Den frågan har nu säker upprepade flera hundra gånger. Rummet var kallt och fuktigt, kolsvart med bara ett ljus över våra huvuden som belyste platsen jag satt i.

- Nej har jag ju sagt! Sa jag och kollade bort från hans blick.

- Men folk såg dig! Höjde han rösten.

- De finns inte några jävla bevis! Hämta bevis och jag sätter mig bakom galärerna! Sa jag och gav honom en ilsken blick.

- Låt gå den här gången, fast jag lovar dig Kayla hämtar dom dig en gång till så sitter du där med de andra kriminalarna. Jag tittade bara bort och ställde mig upp för att gå ut. Det fanns stunder där jag verkligen ville sitta bakom galär och ha någon som vaktar mig. Jag hade all frihet jag har kunnat önska mig fast kärleken fanns aldrig där. Min mamma hade säkert redan glömt bort mig från födseln och min pappa… han kan man inte begära så mycket kärlek av. Att ha en pappa som dagligen dricker och inte bryr som om värden ger dig inte så mycket kärlek. Och hur fan ska jag kunna försörja mig då? Jag var tvungen att jobba hos ett par skumma snubbar som sålde knark. Och ja, det var de jag jobbade på, sälja knark. Jag fick bra betalt fast det var inget jag kunde bestämma. Jag skulle hellre vilja plugga på college skaffa en pojkvän och festa alla kvällar med en massa vänner. Men en som mig? Hur ska jag få tag på vänner? Jag håller mig i den nivån jag är…

Jag kom ut från polisbyggnaden och mobilen som låg i fickan vibrerad. Jag fiskade mobilen snabbt ut från fickan. Ett sms ”Anonym” stod det på skärmen. Jag visste direkt vem det var. Min som kallade chef. Jag har nu jobbat för dom i några månader fast vem han är? Det har jag aldrig fått veta.

”Jag vill att du ikväll vid 22:30 lämnar ett par påsar till en fest. Adressen skickar jag sen. Om du inte lämnar...” Yep, och där fick jag jobb. Så såg våra kärleksbrev ut. Jag rusade hem för att ta en dusch och byta om. Jag hade varit i förhören sen igår. Mina ögon var röda som tomat och min kropp orkade inte röra på sig. När jag kom hem sprang jag in till duschen tog av mig kläderna och hoppade in under vattnet. Min som kallade jobbkamrater hade alltid hållit på med mig. De frågersätter alltid varför jag inte knarkade eller varför jag aldrig har testat. Det var ju inte deras problem, eller? Borde jag testa? Jag hade ingen som brydde sig om mig, så vad händer om jag testar? Jag hoppade ut från duschen snurrade in mig i en handduk och gick ut från badrummet.  Jag satt på mig ett par svarta jeans och en mörk kofta över. Jag slängde ner mig på min säng och blundade ögonen. Jag ville inte tänka på något. Just nu tänkte jag bara på att få grejerna gjort för ikväll och få pengarna cash i handen.

JENNA'S POV:

- Och vi tackar Gud samt Jesus att vi fortfarande har allt vi behöver på bordet, Amen! Sa Alla och alla släppte tag i varandras händer. Vi började äta och matbordet var tyst. Det kändes som ingen aldrig hade lagt märke till mig. Det var alltid min lillasyster som fick all uppmärksamhet.

- Så hur gick det i skolan idag? Frågade min pappa och log stort mot min lilla syster.

- Jag har haft det som samma gamla tråkiga fredag, FAST jag fick 15 av 15 på mitt prov! Sa hon och log stort mot pappa, jaha, nu ska hon få så mycket beröm…

- Jag är så stolt över dig Lucy! Och du Jenna, hur gick det gick det för ditt fysikprov? Frågade han med samma gamla leende på läpparna.

- B. sa jag kort och fortsatte äta snabbt. Jag hade fått en inbjudan till en fest. Det var Alisha´s fest. Jag hade aldrig blivit bjuden på en sådan fest i mitt liv. Jag trodde aldrig att jag skulle få en inbjudan av henne. Hon var inte min typ, fast jag önskade verkligen att jag var henne, hon var fri och gjorde det hon ville, hon hade pengarna, looken, och vännerna. Hon hängde med dem hon ville vara med och i denna fest kommer jag möta många jag nog aldrig har träffat. Jag tror inte jag skulle bli bjuden från början. Allt var en slump, vi har skåp bredvid varandra och när hon fick syn på mig gav hon bara en inbjudan och stack till sina vänner. Jag blev först glad fast sen bekymrad. Kommer jag få gå?