En Andra Chans

Kapitel 9

"Jag tror nog att vi ska hitåt", ropade jag mot Kevin som stod en bit bort. Han nickade och började gå mot det hållet jag hade pekat åt.

"Eller vänta! Vi kanske ska hitåt förresten", sa jag efter ett tag och pekade mot en annan stig.

Förvirrat kollade jag ner på kartan jag höll i mina händer. Nej, det verkade inte alls stämma.

Jag kände hur paniken sakta men säkert steg inom mig. Varför sa jag till Kevin att jag var bra på den här skiten? För vem som helst kan ju se att jag aldrig orienterat förut. Jag började vrida och vända på kartan, i hopp om att hitta rätt väg. Men det resulterade bara i att allting blev ännu mer oklart. Om det nu var möjligt.

Helt plötsligt började Kevin skratta.

"Du ser så söt ut när du är förvirrad", förklarade han och gick sedan fram till mig för att hjälpa till. Jag rodnade lite smått åt hans kommentar.

"Jag tror att vi ska mot norr, alltså upp där". Kevin nickade mot hållet han trodde var rätt.

"Ja, det måste nog stämma", svarade jag. Sedan la jag kartan i hans händer.

"Det är nog bäst om du tar hand om kartan i fortsättningen", sa jag och Kevin skrattade ännu en gång.

Att orientera var faktiskt inte så farligt som jag hade trott. Det var till och med lite roligt ibland. Men att jag tyckte så kan ju ha berott på att jag fick samarbeta med Kevin. Det var riktigt mysigt att bara få vara ensam med honom en stund, och få chansen att prata lite.

Jag märkte direkt att han var en sån kille som det var enkelt att prata med. Man behövde inte oroa sig för att det skulle bli stel stämning. Vi gick runt och snackade om allt möjligt, och det gick mycket fortare att blir klara än vad jag hade förväntat mig. När vi kom tillbaka till stället där vi hade lämnat väskorna, var kanske bara halva klassen där.

Elin var inte tillbaka än, så jag bestämde mig för att äta lunch med Kevin istället. Jag satte mig ner bredvid honom på gräset och skulle precis plocka upp matsäcken när jag kom på att den låg kvar hemma i kylskåpet.

"Har du glömt att ta med lunch?" Frågade Kevin som märkte hur jag suckade. Jag nickade.

"Jag försov mig imorse, så glömde helt bort den".

"Här", sa han och sträckte fram en gaffel till mig. "Vi kan dela på min matsäck".

Jag bestämde mig för att avstå från erbjudandet eftersom jag inte ville vara till besvär. Även fast jag väldigt gärna skulle vilja säga ja.

"Nej, det behövs inte. Jag klarar mig, men tusen tack ändå".

"Men kom igen Amanda. Det är bara att ta. Jag kommer ändå inte orka äta upp allt det här", sa han och pekade på lådan med pastasallad.

"Okej då jag ger mig", skrattade jag.

"Tack så jättemycket, vad gulligt gjort av dig", fortsatte jag sedan och log.

"Ingen fara", sa han och la en hand på min arm. Jag rös genast till av hans beröring. Han märkte det och log nöjt.

"Kevin, kommer du hit ett tag?" ropade plötsligt idrottsläraren som stod en bit bort. Han suckade och tog bort sin hand från mig. Sedan reste han sig upp och gick iväg till henne.

Jag följde honom med blicken och log igen. Han var så jäkla snygg.

Tillslut slet jag blicken från Kevin och började kolla runt omkring mig istället. Jag ville se om Elin var tillbaka än, men kunde inte hitta henne någonstans. Dock fick jag syn på Olivia. Hon stod och kollade på mig en bit bort. Och hon såg inte glad ut.