Livet rullar på eller?

33 1 0
                                    

Livet var underbart med Ollie och Theo. Jag och Theo hade nu bestämt oss för att plugga på distans båda två så att vi kunde umgås med Ollie extra mycket. Vi ville såklart vara de bästa föräldrarna och ville ge vårat barn de saker som vi själva aldrig fick. Vi levde ett perfekt liv. Theo hade till och med slutat röka. Jag rökta bara ibland i smyg men hade planer på att sluta någon gång. Jag fick dock sluta när jag fick veta att jag var gravid igen.

Tre dagar efter jag fick veta berättade jag för Theo. Han såg på mig med Ollie i famnen.
-En till mini jag? Frågar Theo.
-Japp! Svarade jag och såg hur ett stort leende formades i hans ansikte.

Denna graviditeten var jobbigare än min graviditet med Ollie. Jag mådde illa konstant och åt nästan ingenting på flera veckor och blev därför undernärd. Jag fick läggas in på sjukhus och fick vara där en lång period. Theo hade tagit ledigt från  skolan för att kunna sitta vid min sida hela dagarna och Ollie bodde hemma hos Theo's faster. Ollie kom och hälsade på varje dag. Theo och Ollie var min drivkraft.

När jag gick in i min femte månad som gravid skulle jag äntligen få lämna sjukhuset. Lagom till Ollie's två års kalas. Jag pyntade hela huset när jag kände hur mitt märke började göra ont. Min far kallade på mig. Jag tog på mig en tjock tröja för att gömma min mage och begav mig sedan hemmåt.

När jag steg in i rummet satt min far på sin vanliga plats och alla hans dödsätare runt bordet.
-Vad vill du? Frågar jag strängt.
-Hur mår din son? Frågar min far med ett flin.
-Hur visste du? Frågar jag och känner hur oron börjar krypa i mig.
-Jag vet allt som till exempel att du är fem månader gravid! Svarar han med ett ännu större flin.
-Lämna min familj ifred ta mig! Svarade jag och svalde gråten.
Han lig hotfullt mot mig och ropade på sina dödsätare att hämta min överraskning. Det kom ut sex dödsätare och höll alla i någon jag älskade. Två höll i Theo, två höll i Tom och två höll i Mattheo. Jag kände hur tårarna kom och jag kollade på min far igen.
-Släpp dem! Beordrade jag.
-Varför skulle jag? Frågade han samtidigt som ett hotfullt skratt lämnade hans mun.
-Ta mig istället! Skrek jag.
-Det ska jag! Skrockade han.
Innan jag han reagera höjde han sin stav och skrek "CRUSIO". Jag hörde hur alla tre killarna skrek och inte långt därefter kände jag en smärta som träffade mig rakt i bröstet. Jag slängdes ner mot golvet. Jag orkade inte mer snart. Jag kände hur det upphörde och jag såg hur han skrattade åt killarna som fortfarande skrek mitt namn. Jag kom upp på knä och höjde min stav mot honom. "AVADA KADAVRA". Jag såg hur min far slängdes iväg mot väggen och föll ner död på marken. Alla hans dödsätare rusade ut ur rummet och jag kände hur golvet försvann under mig. Jag föll mot marken. Jag kände hur Theo's läppar nuddade min panna innan allt blev mörkt.

När jag vaknade såg jag mina bröders och Theo's ansikten över mig.
-Hallå hon är vaken! Ropar Theo till någon som snabbt kommer och böjer sig över mig.
Det är en skäggig man som ser ut som en läkare.
-Du kommer bli bra igen! Försäkrar han mig om innan han nickar mot en syster.
Jag reser mig upp i sängen och sätter mig mot kudden.
-Vart e han? Frågar jag upprört.
Alla tre killarna kollar oroligt på mig samtidigt som läkaren nickar mot systern ännu en gång.
Då går systern fram till mig och tar fram en spruta.
-Detta kommer göra dig lugn igen! Säger hon med vänlig röst.
-Håll den dära skiten borta från mig! Fräser jag åt henne innan jag slår den ur hennes hand.
Det kommer fyra sjuksköterskor till fram och tar tag i mina armar och ben. Systern tar upp sprutan igen och gör sig redo för att sticka mig.
-Theo gör något då! Skriker jag åt honom.
-Håll dig lugn älsklig! Säger han och jag ser hur hans kinder är fulla av tårar precis som mina bröders. Innan jag hinner säga något mer känner jag hur hon sticker in sprutan i min arm och hur allt blir mörkt igen.

När jag vaknar är mina fötter och händer fast spända med tjocka läder skärp. Mina bröder och Theo sitter på varsin stol nere vid fotändan av sängen. Jag känner hur ilskan sköljer över mig.
-Hur kunde ni låta dem göra såhär? Frågar jag arg.
-Håll dig lugn annars blir det bara värre min sköna. Säger Theo oroligt.
-Släpp loss mig snälla! Ber jag dem med tårar i ögonen.
-Vi är oroliga för dig! Säger Mattheo med vänlig stämma.
-Vart är Ollie. Frågar jag panikslaget.
-Han är säker! Säger Tom lugnt.
-Vart är min son ge mig min son! Skriker jag upprört och försöker sluta mig loss ur skärpen.
Alla tre kollar på mig med tårar i ögonen. Läkaren som varit med tidigare kommer in och ber alla tre att gå utanför en stund.
-Nej snälla stanna! Snyftar jag åt dem.
Alla tre kollar plågat på mig och lämnar sedan rummet. Jag skriker att de ska komma tillbaka men inget händer. Läkaren gör fram till mig och ber mig vara tyst. Jag svarar inte men tystnar i alla fall. Jag kan hjälpa dig om du bara lugnar dig en aning.

Y/n Riddle's Komplicerade Liv.Där berättelser lever. Upptäck nu