Y/n Riddle's Komplicerade Liv.

Madame Pomfrey

Jag måste ha somnat för när jag drog av täcket var dem båda borta. Men det låg en liten lapp placerad på mitt skrivbord. Jag drog mig mödosamt upp ur sängen. Och tog två snabba steg till skrivbordet. På lappen stod det:

Hej d/n vi vet att du inte vill prata med oss om hur du mår, men vi ser att du håller på att bli dålig igen därför har vi bokat en tid hos Madame Pomfrey åt dig idag klockan 9 och vi kommer också vara med.
PS: det är bara för att vi älskar dig.//Tom och Mattheo

Jag kände hur ilskan kom. Hur kunde dem göra så. Jag behövde bli av med denna ilskan så jag slog mig själv på armen med knyten näve för att bli av med ilskan. Sedan hördes en knackning på min dörr, jag drog snabbt ned min tröja arm och gick mot dörren för att öppna. Det var Theo.

-Hej jag skulle hämta dig åt dina bröder. Sa Theo med ett litet flin.

-Vart då? Frågade jag oförstående.

-Till Madame Pomfrey! Sa han lite oroligt.

Jag nickade och tog sedan mina saker och begav mig till sjukhus vingen. Mina bröder stod utanför med höjda ögonbryn.

-Och vart har du varit unga fröken? Frågade Mattheo med ett ögonbryn höjt.

-Angår inte dig. Sa jag och öppnade dörren.

Jag såg att dem kollade på varandra innan de följde mig in. Madame Pomfrey lig åt mig och visade mig till en säng som jag fick sätta mig i.

-Så d/n varför är du här? Frågade Madame Pomfrey med ett leende.

-Hon börjar bli dålig igen. Svarar Tom innan jag får en chans att ens öppna munnen.

Hon nickar förstående och börjar med enkla frågor om hur jag mår och även där svarar Tom åt mig. Madame Pomfrey ser oroar på mig. Men jag svarar att allt är bra med mig. Men mina bröder håller inte med om detta. Dem berättar om panikattacken igår och om hur jag ätit dåligt de senaste dagarna. Hon frågar klart sina frågor och vill sedan göra en vanlig rutin kontroll, när hon säger att jag bara ska vägas, mätas och kolla mitt mående blir jag genast väldigt spänd i kroppen. För jag vet att när man ska mätas då vill hon inte att man ska ha hoodie på sig, och det hade varit okej i vanliga fall. Men nu hade jag de stora blå märkena på armarna och dem skulle hon och mina bröder få se. Mattheo lägger sin hand på min axel och frågar varför jag är så nervös. Jag svarar inte jag bara stirrar in i vägen. Sedan säger jag att jag måste gå och kissa och springer snabbt iväg mot min korridor sedan kommer jag på att de kommer leta på mitt rum först därför går jag mot Theos rum. Han är Mattheo's bästa vän. Jag knackar stressat på hans dörr och när han öppnar förklarar jag snabbt att vi leker kurragömma och att jag endast vill gömma mig hos honom. Han kollar misstroget på mig men släpper ialla fall in mig. Vi sätter oss på hans säng och jag känner hur paniken kommer krypandes. Det blir svårt att andas och allt blir mörkt.