En andra chans

14

Kroppen värkte när jag klev av motorcykeln. Bryce hade kört på i timmar och landskapet hade snabbt förändrats runt oss. Jag hade sett olika namn på orter och städer flyga förbi längs vägen men det sa mig inget, jag hade fortfarande ingen aning om vart vi var påväg. I ett par sekunder så ångrade jag att jag inte hade hängt med mer på geografilektionerna, men slog undan tanken. Bryce skulle berätta mer så småningom.

Att sitta så nära honom i flera timmar hade varit både jobbigt och underbart. Jobbigt för att jag fick en massa tankar om framtiden. Situationen hade tvingat oss att vara tillsammans nu, men vad skulle hända om han ångrade sig. Han var dubbelt så gammal som mig, mycket mer erfaren om livet, vad skulle hända när han tröttnade på att ha en barnunge som gick efter honom som en svans? 

Problemet var att vi aldrig hade hunnit snacka om något. Kim hade sagt att kommunikation var det viktigaste, men det hade inte funnits tid till det. Vi hade blivit inkastade i ett öde som ingen av oss valt. Eller? Kanske hade Bryce valt det här livet för länge sedan och nu blev jag inkastad i det. Jag hade fan ingen aning om något, och det började störa mig.

Vi hade stannat utanför ett motel och Bryce tog genast loss sadelväskorna. "Vi sover här i natt, sen drar vi vidare."

Jag nickade lite, "har du en plan på vart vi ska?"

Han gav mig en snabb blick innan han slängde väskorna över axeln, "norrut, Canada eller Alaska."

Jag stod kvar och stirrade efter honom när han gick mot entrén. Canada var jävligt långt härifrån, men han ville dra ännu längre bort? En rysning gick genom kroppen på mig för allvaret i situationen blev bara värre och värre.

Han stannade vid dörren, med handen på handtaget, innan han ropade på mig. Det var ett enkelt "kom," men ordet fick kroppen att lyda och fötterna rörde sig sakta mot honom.

"Vi har mycket att prata om," sa han innan han öppnade dörren, "men vi tar det när vi är på rummet."

Motellet var i okej skick, jag hade aldrig bott på något tidigare men det såg ut som ett typiskt motell som man såg på film. En trött snubbe satt i receptionen, griniga gäster hängde runt baren, vissa verkade bara vara där för natten andra verkade känna varandra och kanske bodde där mer eller mindre permanent. En skitig rödmönstrad heltäckningsmatta välkomnade oss, mörka träpaneler och doften av matos från köket. Jag borde ha varit hungrig men all hungerskänsla var bortblåst, jag hade för mycket i skallen för att kunna äta.

Bryce gick fram till receptionen och snackade med den skallige gubben, han betalade, fick en nyckel och hela tiden kände jag snubbens synande blickar på mig. 

"Vi har bara dubbelsängar, så du och sonen? får dela," muttrade han. Vi båda såg igenom honom, han fiskade efter detaljer som han inte hade ett skit med att göra, men Bryce bara nickade och tackade honom innan han tog mig i handen och gick mot trappen.

"Du lämnar inte rummet utan mig," sa han bestämt när vi rundat ett hörn och gick genom en lång korridor mot rum 407.

"Jag klarar mig," svarade jag utan att tänka mig för och fick en hård blick till svar och jag upprepade trött, "jag lämnar inte rummet utan dig."

"Bra." 

I rummet fanns en dubbelsäng, precis som gubben sagt, ett skrivbord som sett sina bättre dagar, en pall och tillhörande badrum med dusch och toalett. Det var inrett i mörkgröna färger på väggar och gardiner, mörka träslag och skrikiga mönster som inte blev trevligare av den röda heltäckningsmattan. 

Jag slängde ryggsäcken på golvet och kastade mig ner på rygg i sängen med fötterna hängandes över kanten, jag hade insett att Bryce inte gillade att man hade skor i sängen. Dock kändes inte sängen särskilt ren, men jag hade memorerat alla små saker han gjorde och försökte göra samma sak.