En andra chans

7

När jag vaknade doftade rummet av mat och jag hörde hur något fräste och puttrade ifrån köket. Med yrvaken blick gnuggade jag mig i pannan och tog mig upp på fötter. Jag tog en snabb titt på klockan och insåg att den var över 17, puben behövde förberedas och jag hade officiellt börjat min arbetsdag.

"Jag går ner och förbereder," började jag så fort jag såg ryggen på mannen som stod vid spisen.

"Sitt."

Jag skrattade till och himlade med ögonen, "jag vet att du är min chef, men borde jag inte sköta mitt jobb?"

"Inte när du ser ut så där, du skrämmer kunderna," svarade han lugnt och vände sig om med en tallrik i handen. "Sitt."

Jag såg på honom med utmanande blick men gav snabbt upp, istället satte jag mig vid hans lilla köksbord och blev serverad en tjock jäkla stek med bea och pommes. Jag stirrade storögt på maten, det var så sjukt länge sedan jag ätit något liknande.

Ett ögonblick senare slog han sig ner med en liknande tallrik och en öl. Han suckade djupt och muttrade lågt, "jag är ledsen att det hände dig, jag tar på mig allt ansvar så du behåller lönen din men tar några dagars vila. Förstått?" 

Jag rynkade pannan och såg oförstående på honom, "varför i helvete är det ditt ansvar? Jag fattar inte."

Han började skära en bit av köttet och för första gången sen jag träffat honom såg han genuint orolig, eller kanske ledsen ut? "För att jag bjöd hit idioten, och han ville uppenbarligen få mig att lida."

Jag fattade ingenting, "du får nog förklara det lite närmre, Biker boy, hur lider du av att jag är blåslagen? Mer än att du får jobba själv i några dagar?"

Bryce sög in under läppen i munnen och synade mig en stund med ögon som verkade fundera på om jag kunde hantera sanningen. "När du klev in med lappen i handen så visste jag precis vem du var, inte personligen, men jag vet allt om din typ. Jag har träffat den förr." Jag såg fortfarande oförstående på honom, men nu hade jag munnen full med mat så jag kunde inte säga något, så han fortsatte. "Jag vet inte hur du kommer att reagera på det jag kommer säga nu," sa han med en anings tvekan i rösten, "men sen den dagen så visste jag att jag ville hjälpa dig."

"Och det har du," sa jag snabbt, "men jag fattar inte varför, du känner mig inte ens."

Han nickade lite och la all uppmärksamhet på sin tallrik, "jag förklarar allt tids nog, tror inte det är läge riktigt än."

De orden fick tankarna att snurra och allt jag kunde komma på var att jag påminde honom om någon, men det kändes inte heller riktigt rätt. "Jag tror jag kan hantera sanningen," sa jag tillslut och svalde den sista tuggan. Fan jag hade slukat maten och knappt hunnit njuta av smaken. 

Jag såg hur Bryce Michels skakade på huvudet, tog våra tallrikar från bordet och dukade av. Han hade inte ens ätit färdigt. "Tabletterna står på bordet om du behöver fler, tänk på att vila, jag måste öppna baren innan idioterna slår sönder ett fönster för att få kvällens dos."

Sedan lämnade han mig ensam i hans lägenhet med känslan av att han räknade med att jag skulle vara kvar efter stängning och det gjorde mig inget, jag slaggade heller här än hemma.

Timmarna gick och jag hade fastnat i soffan, halvsovandes kollade jag på en rekommenderad film på Netflix. Nån snubbe var fast i rymden och allt var jävlig eländigt. Jag funderade på om jag skulle skicka morsan ett mess och berätta vart jag var, men hon sov säkert och förmodligen trodde hon att jag var på jobbet. Hon skulle inte ens märka om jag stannade här hela natten. Frågan var bara varför jag hoppades att han skulle låta mig stanna. Vad var det hos honom som jag drogs till så jävla mycket? 

Känslorna jag hade förvirrade mig, han fick mig att känna saker som jag aldrig känt för någon annan, trots att han var mer än tio år äldre och man dessutom. Som grädde på moset var han min chef, man flirtar inte med sin chef! Fan, ville jag ens flirta med honom? Hur fan gör man då? Jag hade aldrig sett mig själv som undergiven eller vad fan man nu säger, jag var en av bråkstakarna som var tvungen att ta mer ansvar för mig själv än jag egentligen önskade. Men något hos Mr Bryce Michels fick mig att vackla. Känslan av att någon annan tog tyglarna lockade mig, även om han var en man. Eller kanske just därför. 

En längtan började formas inuti, en form av desperation. Jag behövde någon som kunde se mig och ta hand om mig, fan vilka jävla daddy issues jag hade. Men det fick vara så, mitt liv var redan fucked up så det fick bära eller brista. Jag skulle visa honom att han betydde något, trots att det bara hade gått några dagar. För under de dagarna så hade han lyckats göra mer för mig än någon annan och det måste vara värt något. Han måste känna samma sak. 

Kanske var det den höga dosen av värktabletter som fått mig att helt plötsligt helt acceptera att jag var attraherad av en man. Det spelade egentligen ingen roll, det var hans personlighet som var så sjukt jävla magnetisk. 

Med en suck slöt jag ögonen och somnade tungt. Timmar senare märker jag hur någon lyfter mig ur soffan och bär mig någonstans, han drar av mig jeansen men lämnar allt annat på. Sedan landar ett tungt täcke över mig, lamporna släcks och jag somnar tungt igen.