En andra chans

8

Dagarna och nätterna flöt på som i en dimma. Kanske var det värktabletternas fel, kanske var det mina tankar som fick mig att leva i någon sorts bubbla. 

Jag vaknade upp i hans säng och kände kaffe doften. Bryce pysslade om mig, gav mig mat, kollade mina blåmärken och sår och varje gång han var nära var det som en elektrisk stöt sköt genom mig. Men jag kunde inte förmå mig att göra annat än att artigt tacka honom. 

Under de här tre dagarna hade jag öppnat mitt hjärta, berättat saker som jag aldrig nämnt för någon annan. Hur jag hatade den jag var. Att det var någon sorts sjuk överlevnadsinstinkt att slåss och se större ut än alla andra. Även när morsan hade jobbat så hade jag varit mest för själv och redan som liten hade jag blivit tvingad att ta hand om mig själv. 

Han sa aldrig så mycket, men han hade lyssnat och det var mer än vad någon annan hade gjort.

I tre dagar hade jag bott där och redan efter första natten hade jag erbjudit mig att följa med honom ner och jobba, men han hade vägrat. Efter andra natten hade jag erbjudit att ta soffan, men han hade insisterat på att jag skulle ta sängen. Jag hade varit så jävla nära att skämta att vi kunde dela, men orden fastnade i halsen. Jag skrattade åt mig själv inombords, hur fan hade jag gått från skolans bad boy till att känna mig liten som en mus, en patetisk skitunge som gjorde allt för hans uppmärksamhet samtidigt som jag försökte spela cool och få det till att jag inte brydde mig. Jag ville sköta mig, jag ville att han skulle se att jag försökte förändra mig.

Hela situationen gjorde mig så jävla förvirrad och jag spenderade tiden mest framför teven. Jag försökte övertyga mig själv att det var vad min kropp behövde men innerst inne visste jag att jag försökte distrahera min hjärna, för allt jag kunde tänka på var Mr Bryce Michels. 

Sanningen var den att jag var starkare än någonsin, tre mål mat om dagen och vila och resultatet var att jag mådde bättre än någonsin. Jag hade inte tänkt på min tragiska morsa eller plugget på flera dagar. Ända tills nu när vi satt i köket med var sin tallrik framför oss. Jag hade petat i maten för jag var egentligen inte hungrig men efter en blick från Bryce så slevade jag i mig allt. 

"Din kropp behöver bränsle för att orka läka," hade han muttrat och jag hade ingen anledning att säga emot.

"Jag mår bra," sa jag kort och kände hans synande blickar. 

"Dags att gå tillbaka till plugget," svarade han innan han tog min tallrik och började diska. 

Hur många gånger hade jag inte erbjudit mig att diska, städa lägenheten och göra rätt för mig. Varje gång hade han bara skakat på huvudet och blankt sagt nej. Han använde sällan fulla meningar, men hans kroppsspråk sa mer än tusen ord, han gillade att göra alla de där sakerna. 

"Måste jag?" gnällde jag och sjönk ihop på stolen som en grinig treåring men ångrade mig genast. Blicken jag fick sa mig att han inte skulle tillåta den sortens gnäll. Sen sa han orden som fick mitt hjärta att värka och ovana känslor spred sig inombords.

"Du kan inte stanna här för alltid, din mamma är säkert orolig."

Jag sköt ut stolen och la underarmarna på bordet så att jag kunde vila pannan mot dem och dölja mitt ansikte, "då känner du inte min morsa."

"Sant," svarade han och jag hörde honom sluta diska och kände hur han vände sig mot mig, "men jag är inte din farsa."

De orden gjorde ondare än jag räknat med, men jag trängde undan känslorna snabbt. Han hade tröttnat på mig, precis som alla andra och jag hade varit en idiot som öppnat upp mig och låtit honom vagga in mig i någon overklig känsla av trygghet. 

"Nej, det är du inte," svarade jag trött och reste mig ur stolen. "Tack som fan att du påminde mig om den jäveln."

Jag lämnade köket och började packa ihop mina saker, bäddade sängen och försökte radera alla spår av att jag varit där i tre dygn innan jag lämnade lägenheten och gick hem med långsamma steg.