2.

24 4 4
                                    

Diskmaskinen spydde ut varm ånga när jag öppnade huven för att dra ut backen med glas, kvällen hade varit rätt lugn hittills och det hade inte varit så mycket att göra. Några locals som jag kände igen hängde vid ett av borden, men annars var det rätt dött. En av gubbarna var Oscars farsa, en hetlevrad idiot som hade tappat lusten för livet för flera år sen. Oscar var ingen nära vän, men tillräckligt nära för att jag skulle få en knut i magen när jag såg gubbjäveln spendera middagsslantarna på ful-öl. Det var därför jag drog mig mot köket. Fem glas var inte mycket att slänga i diskmaskinen, men jag behövde lugna ner mig.

Jag hade fått en svart t-shirt med pubbens logga på bröstfickan och ett sånt där litet förkläde som bara hängde på höften innan jag började i eftermiddags och händerna drog sig automatiskt ner till det svarta tyget för att orka bort fukten innan jag lyfte backen bort till stapeln med ren disk. 

En timma kvar, tänkte jag och sneglade mot klockan. Man skulle ju kunna tro att jag längtade efter att dra därifrån, men sanningen var helt annan. Jag drog mig för att gå hem. Det var oftast anledningen till varför jag hamnade i trubbel, senaste åren drev jag runt på gatorna inpå småtimmarna när jag visste att morsan hade somnat. Självklart fanns det idioter som vägrade att lämna mig ifred. 

Dörren till köket svängdes upp och Mr Michels uppenbarade sig med intetsägande min. Han rörde sig mot förrådet och en stund senare kommer han ut med ett nytt fat med öl på en liten kärra som han drar med sig ut igen. Inte en blick, inte ett ord, men det gjorde mig inget. Jag fattade att han var den tysta typen och det var rätt skönt.

Jag bar ut en back med rena glas och staplade dem på sina platser samtidigt som jag sneglade på mannen som stod på knä under bardisken. Det märktes att han gjort det förut, och han såg inte ut att behöva assistans, men jag ville göra någon nytta så jag kunde inte låta bli att fråga, "vill du ha hjälp?"

Han skakade på huvudet, ställde sig upp och stängde skåpsluckan innan han tog glaset ur min hand och fyllde det med öl från det nya fatet. Han synade innehållet, luktade på det och tog en klunk innan han hällde ut resten. 

"Lagret var fullt när jag köpte stället," förklarade han, "de har stått där i några år," sa han sen och såg ovanligt road ut.

"Tror inte de bryr sig om kvalitén," svarade jag och nickade mot bordet med fabriksarbetare som knappt kunde hålla ögonen öppna längre.

Han gav mig en instämmande nickning, "mittenkranen är till vanligt folk, högerkranen till Techtron gänget och skulle det mot förmodan komma in en jävel till finsmakare så är det vänsterkranen som gäller."

"Vill du att jag memorerar det?" frågade jag roat, "jag fick ju inte röra alkoholen?"

Han synade mig en stund, hans min var lika oläsbar som alltid. "Låt mig förtydliga reglerna, Harries, du får servera hur jävla mycket alkohol du vill. Ju mer desto bättre. Men du konsumerar inte en droppe." Hans ton var inte hotfull på något sätt men något i Mr Michels utstrålning sa mig att jag inte ville bryta mot reglerna. "Förstått?" Jag nickade lite och fick en suck till svar, och andra gången var den befallande tonen tillbaka. "Förstått?"

"Yes Sir," svarade jag hastigt och han gav mig en kort nick och lämnade rummet för att köra tillbaka kärran till förrådet.

Bryce Michels var en gåta, jag kände honom inte, hade aldrig sett honom på stan och han verkade hålla sig för sig själv. Jag mindes hur snacket hade gått när han som nyinflyttad köpt stans enda pub från gamle Ohlson. Männen hade muttrat i tysthet medans kvinnorna skvallrade öppet om hans tatuerade biceps och mystiska personlighet. Tillslut blev han tjenis med lokalbefolkningen och jag antog att folk hade hittat annat att snacka om. 

Fyrtio minuter senare var alla glas rena, musiken avstängd, de dimmade lamporna var utbytta mot gassande lysrör, dörren var låst och Bryce hade vänt på skylten. Min chef hade tröttnat på de halvsovande alkisarna och kastat ut bunten innan stängning. Borden var torkade och jag var i full gång att ställa upp stolarna för att komma åt spritfläckarna på golven med moppen medans Bryce räknade dagskassan vid disken.

När golvet var klart och jag gick mot köket för att hälla ut skurvattnet sköt han fram ett par sedlar mot mig, "dagens lön," konstaterade han kort.

Jag höjde ett ögonbryn, daglön var något nytt, men sen slog det mig, "du tror inte att jag kommer tillbaka," konstaterade jag.

Han slickade sig om läpparna och jag såg en annan typ av hårdhet i hans ögon när han svarade, "du är lättläst Harries, du har en relation till idioterna vid bordet, ilskan bubblade under skinnet på dig."

Jag bet mig i underläppen och slog ner blicken, "Inget jag inte kan hantera."

"Säkert?" fnös han. "Allt jag såg var en unge som pressade undan sina känslor och sprang ut i köket och gömde sig." Han vände sig tillbaka till sedelbunten i händerna och fortsatte räkningen samtidigt som han mumlade, "jag är besviken, jag trodde du skulle leva upp till ditt rykte Harries."

Vem fan trodde han att han var? Vi hade känt varandra i vad? Fyra timmar? Och han trodde att han kände mig? "Så du tror att jag kommer strunta i jobbet för att slippa möta dem igen?" 

"Vi får väl se," svarade han kort och ryckte på axlarna. 

"Och vad i helvete skulle jag ha gjort då? Skrikit åt idioten att gå hem och ta hand om familjen istället för att supa skallen av sig? Spöat skiten ur han? Det är knappast bra för din business!"

"Du kan inte skrika på kunderna, men skrika på chefen är okej?" frågade han lugnt och la armarna i kors över bröstet. 

"För att du-..."

"Provocerar dig? För att jag ser dig? För att du inte gillar vad jag säger?" Han reste sig från stolen, sköt pengarna mot mig i förbifarten och gick mot köksdörren. "Gå hem till mamma killen, och kom tillbaka när du vuxit till dig, jag har inget behov av små asplöv som springer och gömmer sig när livet blir för jobbigt."

Jag stirrade med öppen mun efter honom när han lämnade rummet. Jag var inte ovan vid att bli kallad saker men ingen, ingen hade någonsin kallat mig feg. I vanliga fall hade jag flugit på honom. Men knytnävar skulle inte hjälpa den här gången, jag hade inte en chans mot Michels. Han var helt jävla sjuk i huvet, ville han att jag skulle skrika åt hans kunder? 

Jag slet åt mig pengarna, kastade av mig förklädet och stormade ut ur lokalen, han kunde dra åt helvete tänkte jag och pressade ner händerna i fickorna för att lunka hemåt till ett välkänt kaos. 

En andra chansDonde viven las historias. Descúbrelo ahora