Tamirelle

~ Del nitton ~

Vinden stannar som om tiden också gjorde det.
Jag tar först ett försiktigt steg och börjar snabbt gå uppför berget.
Snön letar sig in i mina skor och jag tar snabbt ut bort snön om och om igen. Mina ben börjar värka lite och det är fortfarande en riktigt lång väg upp till toppen.
Plötsligt flyger det förbi en drake och jag snubblar lite. Den landar framför mig med en stark blick. Odahviing morrar lite och lyfter upp huvudet. "Tänker du möta gråskägget?" Frågar han och slår ner svansen i marken. Marken vibrerar och snö flyger åt många håll.
"Jag antar det.." Svarar jag.
"Paarthurnax.." Morrar Odahviing och vänder sig om. Med släpande svans går han uppför berget och jag springer efter honom. "Har du något emot honom?" Frågar jag och kollar vart jag sätter fötterna. "Han förådde Alduin, och ville börja lära Dovahkiin hur man använder drakarnas språk mot dem." Säger han.
"Varför är du här på toppen med honom då?" Frågar jag med en blick på honom. Han ser på mig med ena ögat.
"Jag måste hålla koll på Paarthurnax. Han är inte som han brukade."
"Va?" Vår diskussion avbryts när vi är på toppen av berget och Paarthurnax sitter på en stor klippa.
Odahviing lyfter på vingarna och flyger iväg mot skogen nere vid foten av berget. Jag går sakta mot Paarthurnax. Dethär är andra draken jag möter, och jag blir lite nervös.
"Dovahkiin." Hör jag från Paarthurnax och han går långsamt nerför klippan mot mig.
Hans vingar är riktigt slitna så jag undrar om de kan lyfta honom, och han har ett par avhuggna horn och taggar. Hela hans ansikte är täckt av taggar och hårt gammalt fjäll och han har en gråaktig färg på fjällen.
"Tycker du att du är redo för att träffa mig, Dovahkiin? Zu'u vis kos ov. Jag ska berätta varför du är här." Med sin långa, smala klo på ena vingen kliar han sig på halsen.
"Hur vet du varför jag är här?" Jag har en dålig känsla om denhär draken, även om jag knappt känner honom. Men Odahviing har berättat det ur sitt perspektiv och jag glömmer inte vad han sa.
"Du är nyfiken på vad du kommer se och lära dig när du når toppen av Kospiire. Alla är likadana." Berättar han och jag nickar sakta. Han hade rätt. Ganska rätt iallafall.
"Varför måste jag döda Alduin?" Blir jag tvungen att fråga. "Det var hans idé att hjälpa mig fly från Dawnhoods."
"Dawnhoods.." Morrar Paarthurnax. "De har dräpt för många drakar nu. Ni niist dez. Det var inte deras öde att slå honom. Alduin visste det." Han bestämmer sig för att klättra upp på klippan igen och jag går några steg fram.
"Alduin tänker erövra Tamirelle, och gärna hela världen, förslava människorna och slakta de som inte lyssnar. Dovahkiin är den enda som kan göra slut på honom. Men Dovahkiin har ett eget val." Säger Paarthurnax.
"Men hur ska jag göra det? Männen i Hrotgaar har ju nästan alla krafter, och de är fyra. Och du kan också vara med. Och varför är inte du på hans sida?" Frågar jag surt med en blick runt omkring mig för att se om Odahviing är i närheten.
"Det är ditt öde Dovahkiin, det är skrivet och kan inte suddas ut. Ändå måste du skriva ditt eget öde, och tänka på detvsom är bäst för Tamirelle. Jag har bara kommit undan från min onda natur med meditation och fokus. Su'um ahrk morah. Ingen dag går då jag inte är redo att återvända." Han biter lite på sin svans.
"Okej." Säger jag. "Men hur ska jag göra det? Hur ska jag göra det om ingen annan kan det? Jag är en människa, och jag ska möta Alduin." Paarthurnax ser lite glad ut.
"Du skriver ditt eget öde Dovahkiin, men när dagen kommer är det inget du kan ändra på. Jag är här för att hjälpa dig, och jag har en idé." Han hoppar med utsträckta vingar och glidflyger sakta mot en sten vägg med massor av olika skrifter på. Han viker ihop vingarna redan i luften och faller resten av biten så marken vibrerar.
"En flammskrift." Han drar klon på vingen mot en skrift och väggen repas.
"Va?" Jag går närmare honom. "Jag har haft mycket tid att fundera på hur vi ska besegra honom" Säger han med en mörk röst och jag hoppas att han vet vad han gör, och hur jag ska göra. "Vet du vad en flammskrift är, Dovahkiin?" Frågar han med en morrande röst.
"Jag har hört talas om dem..." Svarar jag tyst och han vänder sitt huvud mot mig.
"Med den kan du resa i tiden och lära dig om antika krafter." Säger han. "Och det ska du göra." Jag gapar.
"Ska jag resa i tiden! Jag kommer ju dö!" Säger jag med darrande ben.
"Du ska lära dig en kraft som sänker Alduin." Svarar han lugnt och jag ser på honom ett tag.
Bredvid mig landar Odahviing och marken skakar. Jag backar undan lite och han ser sur ut. "Tänker du döda din bror Paarthurnax!?" Morrar Odahviing högt mot Paarthurnax med en arg blick. Han vänder sin blick mot Odahviing.
"Skulle du sagt desamma om du inte var hans högra hand?" Säger Paarthurnax lugnt och växlar sin blick mot mig igen. "Dovahkiin, gå till Laburynthian och hitta flammskriften." Säger han till mig som om jag borde gå nu. Odahviing höjer sina vingar och ryter mot Paarthurnax.
"Vill du tro på honom?" Morrar Odahviing mot mig.
"Jag går." Säger jag högt. "Och prata gärna inte på ert språk, för då blir det ett krig istället." Mumlar jag och vänder mig snabbt ryggen åt dem. Om de pratar på drakspråket betyder säkert orden att de sprutar eld på varann. Med tunga steg går jag nerför berget och sneglar åt drakarna. Odahviing ser mot mig med utsträckta vingar och vänder huvudet mot Paarthurnax igen.
Jag fortsätter gå och samtidigt försöka sortera alla tankar. Jag vill inte ha en större knut.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Omg vad tråkigt kapitel xD