Tamirelle

~ Del tre ~

Jag öppnar ögonen och känner hur solen starkt lyser i mina ögon i försök att få mig att vakna, och den lyckades tydligen. Min säng är väldigt bekväm och jag har ett grönt täcke över mig. Med en suck reser jag mig upp och drar för gardinerna i fönstret, efter det kastar jag mig i sängen igen. Det blev genast mörkare i rummet även om lite ljus letar sig in mellan stygnen i gardinerna och dansar i rummet. Mina ögon slås upp precis som min dörr till rummet när mamma kommer in. Hon drar undan gardinerna och puffar till mig. "Upp nu, det är morgon." Säger hon och går ner till köket efteråt. Jag sträcker mig länge och sätter mig upp i sängen för att dra på mig en grön, lång tröja och ett par svarta byxor. Sedan går jag nerför trappan och möts av mamma igen som frågar om jag vill ha frukost. "Nej tack." Svarar jag och slår upp dörren för att gå ut och lämna hennes suckar för sig själv.
Jag bestämmer mig genast för att gå ut i skogen, där jag och Endon var dagen innan, och se om rytandet är kvar. Jag tar mitt svärd och sätter det stadigt i bältet och jag tar även en sköld med mig. Som tur är, så är skölden skapad av alver, som gör riktigt lätta men skyddande utrustningar. Skölden väger mindre än min ena sko.
~
Ute i skogen hör jag kvittrande fåglar och känner närvaron av djuren, det är synd att de blir så rädda av rytandet. Jag vandrar runt i skogen i väntan på att höra det igen men när jag tappar tålamodet börjar jag gå uppför berget i närheten. Det är berget Kospiire, det högsta berget i Tamirelle, därifrån måste jag se något. Inte många vågar komma upp till högsta toppen av berget, inte många kan har jag hört, men det verkar inte så svårt.
Mina fötter värker och jag känner hur de också dunkar ibland, men jag börjar närma mig snön och det betyder att jag är nära. Marken börjar genast vibrera och jag tror att jag har blivit galen tills jag faller ihop och hör rytandet. Samma rytande som igår, fast mycket, mycket högre. Det kommer härifrån. Snö från alla håll börjar virvla i stora mängder och jag kunde inte tänka mig sådan kyla mitt i sommaren. Med skakande armar sätter jag mig under en grans stora gren och lutar mig mot en sten. Jag försöker värma mig så mycket som möjligt men ju mer jag tänker på min varma säng imorse, desto mer fryser jag.
När snöstormen har släppts lite ser jag en stor borg. Allt är gjort av sten, jag kan inte göra annat än att knacka på och ta skydd dör under dagen. Jag lunkar sakta fram mot en stentrappa och bankar hårt på de stora portarna i väntan på att få komma in.