Tamirelle

~ Del femton ~

Personen faller mot marken men är helt tyst. Det kan vara någon som försöker rymma? Jag ser på personen som sitter på marken och håller handen på sin kind.
Det är Andrel. Jag gapar.
"Andrel!" Säger jag glatt och tar tag i hans hand för att hjälpa honom upp på fötter igen.
"Vi måste gå." Säger han och jag ser på hans blodiga ansikte som säkert har blivit värre av mitt slag.
Jag nickar och han visar vägen för att komma ut. "Kom." Säger han och börjar småspringa igenom en korridor med mig efter sig.
Jag är glad att det inte är många medlemmar som går runt här, då skulle det sluta dåligt. "Korridoren är lång." Säger han tyst och börjar gå. "Okej." Mumlar jag och ser på tavlor på väggarna. På en tavla har någon målat en man som bekämpar en stor svart drake, med Dawnhoods kläder.
När korridoren tar slut står det vakter bakom ett hörn. Vi stannar bakom andra änden för att inte bli hittade.
Jag lyssnar på deras konversation och lutar ryggen mot väggen.
"Sålänge de inte kommer ut är de dödsdömda." Skrattar en av dem lite.
Plötsligt kommer en annan vakt utifrån och slår upp porten.
"Två drakar attackerar oss! Ut! Nu!" Skriker han på de andra och jag darrar lite.
"Men vi har en uppgift! Den drakfödde får inte rymma!" Säger en av de andra.
"Vill ni överleva och skydda Dawnhoods så är detta en bra idé!" Skriker han och drar sitt svärd för att springa ut igen med porten öppen. Jag hör vakterna springa ut med rytanden i bakgrunden. Folk skriker och skjuter med brinnande klot i katapulter.
"Nu rymmer vi Jeanine!" Säger Andrel och vi springer allt vad vi har ut ur borgen och försöker hitta en bra utväg. "Jag vet en genväg!" Säger Andrel och tar ett svärd från en död vakt. Jag nickar och ser upp mot himlen, för att se drakarna.
Det är en drake med rött fjäll och taggig kropp som svävar i luften. Draken liknar Odahviing vilket får mig att le lite, men sedan ser jag en annan drake framför honom och leendet förvandlas till en nervös min.
Där högt uppe i luften flyger en stor drake med ännu taggigare fjäll, svart som natten, och dubbelt så stor som Odahviing.
Är det Alduin?
När han flyger över oss blir det en stor skugga och Odahviing bestämmer sig för att landa framför mig och Andrel. Andrel tar fram sitt svärd och ser upp mot draken.
Det skakar och jag vinglar till lite när Odahviing landar och jag lyckas få tillbaks balansen igen. Andrel börjar springa mot honom med svärdet redo och jag hinner komma efter. Jag lägger hårt min hand på hans axel och släpper den inte och han stannar och skiftar blick mellan mig och draken.
Odahviing ser på mig med en stirrande sur blick och andas tungt. Han gapar stort och jag hukar mig lite. Han tänker spruta eld. Andrel går mot honom igen med svärdet i högsta hugg och Odahviing ryter högt på Andrel. Han backar bakåt och hukar sig och reptilen lyfter upp vingarna och flyger efter Alduin.
Jag andas lättat och vi ställer oss upp. "Odahviing." Säger jag och ser på Andrel som andas ut. "Vi måste gå nu." Säger han och vi springer mot en stor trälucka som han öppnar. Under den finns en stege ner till en grottliknande tunnel. Andrel låter mig klättra ner först och sedan gör han också det och stänger luckan efter sig. Sista biten är jag tvungen att hoppa och mina fötter stöter till i marken.
En obehaglig känsla strömmar från fötterna och uppåt men går över efter en kort stund. Han hoppar ner efter mig och ser sig omkring.
Jag torkar av handsvetten på byxorna och ser Andrel gå och hämta en fackla som hängde på väggen.
"Denhär vägen." Säger han och vi går i en enda stor korridor utan svängar med stentäckta väggar och tak.
När mina fötter verkligen börjar värka ser jag ett ljus lite längre fram. Jag hör rinnande vatten och börjar se en liten å som rinner rakt igenom tunneln. När jag tittar upp strålar solljuset ner på oss och växter hänger ut över stupet ovan oss. Jag börjar skratta lite och ser på Andrel. Sedan sätter jag mig på en sten och vilar fötterna. Han sätter sig på en stock en liten bit ifrån mig.
"Vad ska vi göra när vi kommer ut?" Frågar jag och pustar ut. "Ska vi fly till landet Cyrodiil?"
"Du har ju ett öde Jeanine. Du måste stanna här i Tamirelle." Säger Andrel.
"Jag bad aldrig om dethär Andrel. Jag vill inte döda Alduin." Suckar jag och bildar en skål med händerna för att ta upp vatten från ån och tvätta ansiktet.
"Men det är bara du som kan göra det." Suckar Andrel och ställer sig upp. "Vi går nu." Jag ställer mig upp och börjar gå efter Andrel. Jag undrar varför drakarna anföll Dawnhoods. Kanske för att det var ett hot för dem eller att ingen kan ändra på ödet.
Jag börjar se solljus igen och vi går igenom en väg ut.
Trots allt ljus som bländar mig är jag riktigt glad över att vara fri, men jag tror att Dawnhoods kommer jaga mig så fort de får chansen, och jag kommer inte klara det ensam.
Andrel skrattar glatt och sträcker ut armarna. "Äntligen!" Ropar han och jag ler mot honom.
Högt uppe i himlen hör vi ett rytande igen, och jag drar in honom bakom en sten ifall de hittar oss. Uppe i himlen flyger drakarna iväg mot en bergskedja långt bort. "Så, nu måste vi hem." Jag ställer mig upp och ser på Andrel som gör likadant.
"Nej, du måste hem." Suckar han och torkar av lite svett på pannan.
"Va!?" Säger jag och det börjar kittla till lite snabbt i näsan som det gör vissa gånger innan jag börjar gråta.
"Du har ett öde här, Dovahkiin. Minns du det?" Suckar Andrel. "Kalla mig inte för det." Säger jag surt. "Jag vill inte döda Alduin. Inte utan dig. Inte ensam." Säger jag och lutar mig lite mot stenen.
"Jag kommer att må bra. Jag flyttar till Cyrodiil, jag har släkt där." Säger Andrel.
Jag känner en tår trögt tvinga sig ut och går snabbt fram mot Andrel och kramar honom hårt. "Vi måste ses igen." Säger jag tyst förbi hans öra. Det känns som om våra kramar är gjorda för varann, men jag måste tillslut släppa. "Vi ses igen, hur lång tid det än tar." Ler Andrel och jag ler tillbaks. "Ta denhär bågen, du kommer behöva den." Säger han och ger mig en halvsliten pilbåge och några pilar.
"Hejdå Jeanine!" Vinkar han och går sin väg. Jag står kvar och ser på honom ett tag. Hur han kommer längre och längre bort, blir mindre och mindre.