Tamirelle

~ Del sexton ~

Jag är påväg mot en hög klippa för att försöka se vilken väg jag ska ta hemåt där ifrån. Jag ställer mig en bit ut på klippan och håller handen för solljuset så jag inte blir bländad. Jag befinner mig i en riktigt stor dal med berg och ängar. En stor väg delar dalen i två delar och jag kanske ser Andrel vandra där. Jag bestämmer mig för att börja gå och se vart vägen leder, men min mage börjar kurra riktigt mycket nu.
Först borde jag hitta något att äta, och det räcker med ett litet rådjur. Jag tar fram pilbågen och drar sakta mina fingertoppar längs den. I bågen är det inristade mönster och linan är ganska sliten, och den får duga.
Jag går tyst och försöker gå så smidigt som möjligt. Jag sätter försiktigt dit en pil på pilbågen och är redo för att skjuta om jag måste. Plötsligt hör jag ett ljud som kommer från skogen och jag vänder mig snabbt om och siktar mot den.
Jag smyger sakta mot skogen och hinner se en hjort som står och betar.
Jag släpper snabbt pilen och ser hur hjorten blir träffad i magen. Den får en snabb död och jag är glad för det. Den faller mot marken och jag går mot den. Den är tillräcklig liten för att jag ska kunna släpa den till ett läger. Jag tar tag i ett av dens horn och drar den efter mig till ett bra ställe att ha ett läger på.
~
Nästa morgon öppnar jag ögonen och ligger på en tjock löv hög som jag gjorde innan jag gick och la mig.
Jag känner mig fortfarande mätt från hjorten och ser på en stor brasa som har slocknat. Jag har ett tak av granris och kvistar en bit över mig och jag känner att små bitar av det har ramlat ner på mig under natten.
Jag kryper bort från taket och ser mig omkring. Det är dags att försöka gå hemåt. Jag sätter pilbågen över axeln och börjat gå. Det bästa är att följa vägen.
Jag går en bit nerför skogen och kommer tillslut fram på vägen, sedan börjar jag följa den för att se vart jag kommer.
Jag hör än en gång ett rytande och är säker på att jag kommer möta en drake igen, som inte ens gör mig förvånad längre. En suddig skugga av draken färdas snabbt på marken och när jag kisar upp mot himlen ser jag en silhuett av draken som flyger. I bakgrunden ser jag inte ett enda moln, även om det blåser lite.
Jag går im mot några träd lite nervöst ifall den landar på mig och ser draken landa på marken. Den flaxar tungt med sina vingar och låter tillslut falla ner. Marken skakar till och jag faller nästan omkull.
Den ser sig omkring och lyfter på huvudet, jag går fram försiktigt. Det är Odahviing.
"Odahviing." Säger jag och han hinner precis se mig och backar lite.
"Dovahkiin." Svarar han och sträcker på sina stora vingar som är minst 10 meter långa tillsammans. "Varför attackerade du Dawnhoods?" Är jag tvungen att fråga och kliar mig i nacken i väntan på ett svar.
"De är ett stort hot för ditt öde. Och för drakarna. Mu sav hi." Han slipar en av klorna på sin ena vinge mot sina tänder.
Jag ler lite och ser på honom en stund. "Hur är Alduin?" Vågar jag fråga. Han avbryter det han gör och vänder sin blick mot mig. "Han är en helt okej mästare. Däremot tror jag inte att han är så rolig på slagfältet. Nii lost ok zaak. Det var hans idé att attackera Dawnhoods så han kan möta dig." Odahviing tar ett djupt andetag och verkar tycka det är jobbigt att tala vårt språk. Jag nickar och ser på vägen bakom honom, vägen som sträcker sig flera mil hemåt, om det ens är dit den leder. Jag tar ett djupt andetag.
"Det är långt hem." Säger jag. Han ser på mig och ser funderande ut.
"Vill du se Tamirelle som bara en dovah kan?" Frågar Odahviing och går närmare mig. Han sträcker ut vingarna så en stor skugga täcker mig. Jag ser undrande på honom och förstår inte helt vad han pratar om. Han vänder på huvudet och ser åt höger om mig och jag tror jag förstår vad han menar nu.
Jag tar några steg närmare honom och sträcker fram min hand så jag känner hans fjäll. Det är hårt som ett berg men varmt, och jag håller kvar handen ett tag.
"Menar du att du ska flyga mig till Sonsted?" Frågar jag med en blick mot Odahviings huvud. Han nickar och ser på mig. Jag tar ett djupt andetag och ser på hans nacke där jag kommer att sitta.
Detta är det enda sättet att komma hem innan något händer, och jag är tvungen att göra detta. Där jag ska sitta är det nästan inga taggar, utan nästan bara fjäll och platta taggar som ligger längs kroppen. Det kommer nog att gå bra.
Han böjer ner halsen, så det blir lätt att hoppa upp. Jag sätter händerna på hans nacke, tar ett bra grepp, tar sats och hoppar. Jag lyfter mig själv upp med armarna och svingar över ena benet.
Nu sitter jag på en drake.
Jag bestämmer mig för att ta tag i hornen på hans huvud, och greppar hårt. Jag tänker inte ramla. Jag spänner benen och klämmer fast dem runt hans hals. Ärligt talat sitter jag bekvämt.
"Nuk? Säger Odahviing, och fäller ut vingarna snabbt. Han lyfter på halsen så jag kommer allt högre upp. Hela min kropp darrar av rädsla, att jag har 70% chans att falla av. Jag vet inte vad Odahviing sa, men jag kan inte dra ut på dethär mer.
"Redo."