Tamirelle

~ Del sex ~

"Vart fick du köttet ifrån?" Frågar mamma och ser i en tygpåse jag la köttet i. Otacksamma mamma. "Klor också.." Mumlar hon och ser upp på mig med förvånade ögon. Jag suckar. "Jag jagade sa jag ju.." Jag går mot diskbänken i köket och sopar undan några brödsmulor, och försöker hålla mig sysselsatt så jag slipper stå och se på henne när hon tjatar. Hon lägger hastigt säcken på matbordet och ställer sig med en högljudd suck lutad mot väggen. "Du hatar att jaga Jeanine.." Säger hon tyst men högt nog för att jag ska höra. Denhär gången tänker jag inte svara, jag tänker inte bråka, jag tänker låta henne vara den som gör fel genom att vara så otacksam. Hoppas den pinsamma tystnaden efter hennes dumma mening hugger henne i nacken. Men tillslut måste jag lägga till en sak.
"Varsågod, nu kan vi äta också." Säger jag ned en nedstämd röst precis innan jag slår upp dörren för att gå ut. Jag tittar inte bakom mig men vet att hon står där i dörröppningen med en arg och besviken blick.
Nu täcker norrskenet himlen med dansande gröna, lila och blåa ljus i himlen, och lysande stjärnor i bakgrunden. Det är kyligt ute men en varm känsla fyller luften och jag bestämmer mig för att gå ut på ängen, det är skönt att rensa sina tankar när jobbiga saker har hänt. Kanske dra ut en eller två trådar från knuten. Jag passerar den riktigt stora porten som delar på byn och den vilda, farliga världen där ute.
~
Ute på ängen finns det högt gräs med blommor i alla färger, en kall vind som sveper mot lott ansikte och en extrem tystnad, förutom gräshopporna som sitter och gömmer sig på marken. Jag sätter mig på en sten långt ute i ingenstans, långt ifrån Sonsted, långt ifrån mamma. Jag vet inte varför, men känner en tår tränga sig ut och rinna nerför min kind, men det är skönt.
Mitt bland all stillhet och tystnad hör jag ett dovt rytande. Ett rytande. Det kommer från skogen och låter inte vara långt ifrån, jag ställer mig genast upp och springer allt jag kan in mot skogen som inte är långt ifrån, i hopp om att hitta den. Hitta draken, och vara den första att möta en. Många tankar for runt snabbt, lika snabbt som mitt språng. Tankar som; den kanske inte ens är vänlig, eller någon kan vara i närheten. Men jag har bara en chans och det är nu.
När jag har kommit in en bit i skogen smyger jag in bakom en sten precis där några träd slutar och det är en klar syn upp mot himlen. Jag ser luft fara och pressas mot marken, tvinga gräset att böja sig, och jag hör vingslag så kraftiga så jag får lock för ögonen. Tillslut skakar hela marken som om det kommer bli jordbävning och när jag lyckas snegla förbi stenen ser jag att draken har landat. Jag sticker fram huvudet längre för att granska den mer.
Den har rött fjäll över hela kroppen förutom på undersidan vid magen där det är mörkgrått. Draken är prydd med stora hårda taggar på massor av ställen, och fyra horn på huvudet, två på varje sida av det.
Medan den nosar på ett träd ser jag dess stora vingar som skulle kunna lyfta ett hus och fjället hårt som hundra sköldar. Den använder sina vingar som framben.
Draken är så stor, så att huvudet inte är mindre än en halvvuxen björn och klorna långa, och vassa som svärd. Men nu hinner jag inte fascineras av den, jag backar undan lite och lutar ryggen mot stenen, funderandes över hur jag ska göra.
Jag hinner inte fundera klart när jag hör en morrande röst skrika 'Yol!' och ser massor av eld strömma som en fors upp i himlen blandat med ett skrikande ryt och komma ivägen för norrskenet. "Pratar den?" Frågar jag mig själv med en andfådd, tyst röst. Jag sneglar över stenen igen och ser draken sakta börja gå runt i skogen. Jag bestämmer mig för att tyst smyga efter i hopp om att inte bli hittad.
Jag går hukandes bakom draken och följer dess långa, taggiga svans.
Jag ser noggrannt på draken och märker inte vart jag sätter foten, jag fastnar i en böjd rot och faller framåt med ett tyst skrik. Drakens reflexer är blixtsnabba och den vänder på hela framkroppen innan jag hinner nudda marken. Den ryter kort och närmar sig sakta, dess ögon är lysande gula och jag blir helt snurrig i huvudet. Den öppnar munnen som sakta blir varmare, vilket leder till att eld börjar samlas i den. Jag drar bort foten från roten och springer så snabbt jag kan iväg.
Det känns som om gräset försöker stoppa mig, vinden försöker stoppa mig, allt försöket stoppa mig från att springa, och jag hör drakens hemska rytande lämna dess mun tillsammans med elden. Jag kastar mig bakom ett träd och kryper sedan över bakom en sten. När draken passerar passar jag på, jag ställer mig upp mot den och skriker allt vad jag har. "Yol!!!" En stark vind av eld flyger snabbt på draken och den backar lite med skakande huvud. Jag springer snabbt iväg medan den återhämtar sig och ser en grotta. Om jag springer hem kommer den attackera hela byn. Det enda som ekar i mitt huvud tillsammans med min snabba överlevnadsinstinkt som hoppar fram och tillbaka i skallen på mig. Med den stora bevingade reptilen i hälarna har jag inget annat val än att skynda mig in i grottan med den lilla ingången som inte draken kan passera i. Utanför grottan hör jag hur draken lämnar ifrån sig starka och monstruösa läten, stångas, slår med svansen, river, dyker, allt möjligt gör den för att komma in och sätta sina klor i mig. Men kanske går det att ändra på något sätt. Med den klara natthimlen och mörkret börjar jag somna ganska fort, den jobbigaste, men mest spännande dagen i mitt liv säger nu hejdå, och nu börjar tystnaden fylla skogen. Det sista jag funderar på innan jag somnar är om draken är kvar eller inte.