Tamirelle

~ Del arton ~

"Han brukar vara här i skogen." Säger jag och vi går på en stig i närheten av där vi landade förut. "Han?" Frågar mamma och jag ler lite. "Ja. Han. Odahviing." Min mamma ser undrande på mig och jag suckar bara.
"Aja, vi släpper det just nu." Skrattar jag.
Vi stannar på exakt samma ställe som där Odahviing lämnade mig tidigare. Jag minns stubben med myror och upprivna träflisor, och den stora stenen bredvid med Asuraliljor framför. Liljorna är i alla färger och storlekar.
"Jag har bara hört sagor om den drakfödde." Säger mamma. Jag ser på henne. "Men jag tror inte på någon av dem." Jag nickar sakta efter det hon har sagt. "En handlade om en man som dräpte en drake och fick röd rök från draken strömmandes mot honom. Sedan fylldes han upp med en kraft, och behövde bara lära sig ordet. Han reste till en gruva där han lärde sig det från en gammal skrift på en vägg, och sedan kunde kan skjuta eldklot." Berättar hon och jag skrattar lite, och hon skrattar också lite lågt.
"Det roliga är att.. jag kan göra det." Ler jag och hon blir shockad. "Va!? Visa mig!" Säger hon och jag nickar.
Jag bestämmer mig för att skjuta upp mot himlen så jag inte tänder eld på något i skogen. Jag ser upp mot den blåa himlen och ler lite.
"Fus!" Ropar jag och skjuter iväg ett stort eldklot som tonar bort när det kommer riktigt högt upp i himlen.
"Vad hände!?" Frågar hon förskräckligt. Jag vänder blicken mot henne. Aldrig har jag trott att hon skulle ta dethär så bra.
"Hur förvånad du än är, är jag mer förvånad över hur bra du tar dethär. Och du måste göra det när vi ser draken." Säger jag och avbryts nästan av samma gamla rytande, även om de är en aning olika varje gång.
"Vad var det?" Frågar hon. "Draken." Svarar jag och ser upp mot himlen.
Vid toppen av Kospiire ser jag en drake flyga i cirklar runt berget och jag ler lite.
"Nu vet du att jag hade rätt, mamma." Säger jag och kramar henne. Nu ser hon bara fascinerad ut av draken. "Det är Odahviing, han som hjälpte mig hem."
Hon ler, samma leende som jag inte sett på väldigt länge, senast när jag var liten.
"De är vackra." Viskar hon och jag skrattar lite.
"Du måste hem nu mamma, jag ska bara göra en sak först." Säger jag och försöker fånga hennes blick.
"Vart ska du?" Undrar hon. "Till Hrotgaar." Svarar jag och går sakta mot berget.
"Gå hem nu mamma." Säger jag och vinkar. Jag ser till så hon börjar gå och skyndar mig sedan iväg när jag sett att hon gör det.
~
Porten öppnas akta och gnisslar medan Angeir tittar ut. Han ser att det är jag och låter mig komma in i borgen. Efter mig slås porten igen av den starka vinden och det smäller till mot väggen. Jag hoppar till lite men fortsätter gå efter Angeir.
"Angeir, jag tror jag vill komma till toppen av Kospiire nu." Framför mig stannar han till med ryggen fortfarande vänd mot mig. Han står en stund och jag ser förvånat på honom.
"Angeir?" Han skakar på huvudet och vänder sig om.
"Du är inte redo än." Säger han med en sne blick mot golvet. "När är jag redo då?" Frågar jag snabbt efter honom och han ser på mig. "Tror du att du klarar av det du kommer möta där uppe?" Han kliar sig fundersamt i skägget med lite hopp i blicken. "Vad finns där?"
"Vår ledare. Mer kan jag inte säga." Han ser på mig med ett leende. "Kom. Jag ska lära dig." Han går snabbt mot en stor port längre bort som jag gissar på leder ut till andra sidan av borgen. Vi öppnar den sakta och en stor vind av snö pustar mot oss. Jag går ut efter Angeir och porten slås igen efter oss. Utanför är det iskallt och blåsigt och det finns olika grindar och dockor där man troligen kan träna på sina krafter.
Vi går uppför en lång trappa och högst upp ser jag en stor grind. Angeir och jag ställer oss framför den och nu ser jag att grinden är gammal och frostig. "Bex skuld." Viskar han mot grinden och den öppnas lätt. Den verkar bara kunna öppnas av de som pratar på drakarnas språk.
"Det blåser ju jättemycket!" Ropar jag. Precis framför oss blåser det väldigt starkt, men där vi står är det vindstilla. Ett stort stenblock rullar också förbi riktigt snabbt, och blocket är säkert mycket tyngre än mig själv! "Är du redo?" Frågar Angeir och ler lite mot vinden. Jag ser på honom som om han vore galen.
"Skojar du? Jag kommer ju flyga iväg på en gång!" Säger jag och han skrattar lugnt.
"Nej precis. Du är inte redo." Han ser på mig som suckar. "Men du ska bli det nu."
Min ledsna min blir snabbt till en glad och jag följer efter honom nerför trappan till ett stengolv. Bakom oss slår porten igen hårt.
"Baar nahlot stiildus." Säger han ner mot stengolvet och beige färg samlas i en lång skrift som sedan förs vidare mot mig.
När jag börjar förstå vad jag ska göra av min nya kraft går jag snabbt upp mot grinden igen. Angeir står kvar nere vid början av trappan och ser på mig. Grinden slås upp och jag ser mot vinden med darrande ben.
"Baar nahlot stiildus!"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Skönt att det finns en sida där man översätter från engelska till drakspråket HAHA :D