SuperNatural | 5sos

9

Jag drar några fingrar över den ostämda gitarren.

Jag är inte bra på sånt här, bara att sätta rätt ton är rena helvetet.

Jag drar en djup suck och ger upp.

Jag kommer inte få denna saken att fungera, innan jag ber någon om hjälp.

”Behöver lite hjälp?”

Jag kollar upp, och märker att Michael står framför mig.

Om jag ska vara ärlig, så har jag inte direkt glömt honom.

Jag nickar mot honom, och han fnissar nedglidande vid mig.

Jag räcker över honom gitarren, och han börjar stämma den.

Inom bara några sekunder är han klar.

”Tror du den låter bra?” Frågar han, och jag rycker på axlarna.

”Spela lite då.”

Jag börjar dra min tumme över strängerna, och spelar en ton.

Jag drar sedan bort min hand från gitarren, och kollar upp mot Michael.

”Det låter ju bra!” Nästan skriker han.

Jag kollar ned mot mina fötter och ler.

-

”Luke..?”

Jag går närmare människan som ligger på marken, och får en känsla av att det är Luke.

”Snälla, Luke..” Viskar jag, och smyger närmare människan.

Jag ramlar ned på knä, och får inte ut några ord.

Det är Luke.

”Snälla, gör inte så här mot mig!” Skriker jag, och slänger mig över honom.

Jag känner något blött i min ena strumpa, nästan som en isbit..

Marken under oss börjar sedan sakta frysa till is, och Luke’s hud blir vit.

”L-l-luke!”

En viskning ekar inne i mitt huvud, och bli fler och fler.

”Mmmmmmmmmonsterrrr”

Vad är det med mig?

Jag är onormal!

Och känslan av att se min egna bror ligga på marken framför mig gör så ont..

-