SuperNatural | 5sos

7

”Du följer med på party ikväll.”

Nope.

Jag skakar på mitt huvud som svar, och Luke suckar.

”Du är fan 16, du måste dra ut någon gång.”

”Men okej då, whatever.” Säger jag, och himlar med ögonen.

Luke klappar intensivt händerna, vilket får mig att himla med ögonen ännu mer.

”Vi åker vid 9!” Ropar han, och skuttar upp på sitt rum.

-

Jag står utanför badrums dörren och väntar på att Luke ska vara klar med sitt hår.

När jag fixade till mig så klädde jag inte upp mig så överdrivet.

Ett par kortbyxor, en hoodie och håret uppsatt i en boll.

Helt plötsligt öppnas dörren, och Luke stirrar på mig.

”Ska vi dra..?” Får han ur sig efter några sekunder, och jag nickar.

-

När vi stiger in i huset känner jag lukten av alkohol.

Luke’s bandmedlemmar går fram mot oss, och de börjar prata om någon tjej de sett här.

En av dem kollar ned på mig, men vänder sig genast och stirrar på några som dansar.

De går sedan mot köket, och jag går tät bakom Luke.

Luke börjar prata med en tjej som håller på med drinkar, medans de andra killarna går iväg.

Han drar sedan bak mig mot en väg, och förklarar att han ska gå till badrummet.

Jag nickar lite, och står tryckt mot väggen när Luke går iväg.

Jag kollar runt om mig, och ser folk gå omkring med drinkar i deras händer.

I några minuter står jag mot väggen på samma ställe tills jag förstår att Luke inte kommer komma tillbaks.

Jag tar sedan ett djupt andetag, och ger mig ut i folkmängden för att leta rätt på Luke.

Jag kollar mot höger, men ser ingen Luke.

Paniken börjar gå igenom min kropp, och jag känner gråten i min hals.

Jag måste ut här ifrån.

När jag kommit ut från huset så trycker jag mig mot väggen, och flåsar.

Jag känner tårarna rinna nedför mina kinder, och känslan om att vara övergiven kommer tillbaks igen.

Jag glider ned med väggen, och gömmer huvudet mellan mina knän.

Skrik börjar komma upp i mitt huvud, och jag känner hur något biter tag i mitt ben.

Jag kollar upp, och får panik när jag märker att det inte finns något där.

Mina andningar blir snabbare, och jag hör ett till skrik i mitt huvud.

Jag ser sedan en korp sitta på staketet runt trappan upp mot huset, som stirrar mot mig.

Nästa gång jag blinkat är den borta.

”Är du okej?”