Att leva med adhd

Min adhd resa

Denna delen kan eventuellt vara triggande. Jag kommer att nämna ätstörningar och dålig familjesituation, därmed psykisk misshandel och även nästan fysisk misshandel. Jag kommer inte att gå in i direkt detalj om någon av de men jag vill ändå nämna det då jag inte vill riskera att trigga någon. Så jag hänvisar dig till nästa del om du vet med dig att du kan bli triggad och det kan påverka ditt mående.

Min adhd resa har inte varit enkel. Jag hade oturen att min adhd upptäcktes i samband med min depression, men mycket hann hända innan det. 

När jag var ungefär 14 år så började jag få extremt svårt för skolan, jag brukade ändå vara relativt duktig i skolan och helt plötsligt blev allt jättesvårt. Jag tappade motivationen för att göra skoluppgifter. Jag kunde inte påbörja de, och om jag lyckades börja så hade jag extremt svårt att avsluta de. Jag hade ju trots allt varit duktig i skolan tidigare så jag satte en viss press på mig själv att kunna prestera lika bra som jag gjorde innan. Det resulterade i att jag inte lämnade in saker för att jag aldrig blev nöjd. Hamnade efter i nästan alla ämnen och då började jag skolka. Om vi till exempel hade en presentation på första lektionen och jag inte hade gjort den så skippade jag den lektionen. Och sen blev det mer för att jag inte vågade träffa lärarna då jag var rädd att de skulle påminna mig eller bli besvikna/irriterade. Vilket de självklart aldrig blev men jag var ändå rädd för det. Men det var bara skolan. Hemma såg det annorlunda ut.

Självklart så påverkade skolsituationen mitt mående extremt negativt. Jag kände mig inte tillräcklig. Så redan på grund av bara det började jag må dåligt. Men det blev värre hemma. Jag fick dagligen höra hur lat jag var som inte kunde göra simpla saker som skoluppgifter. Fick utegångsförbud, indragen veckopeng, min mobil togs ifrån mig. Bara för att jag var "lat". Det var dagligen bråk där hemma på grund av just skolan. Mina föräldrar kollade även igenom min mobil ett antal gånger för att "få veta vad som var fel" eftersom att jag inte pratade med de. De tog sig alltså friheten att läsa igenom min och min bästa kompis konversationer för att lära känna mig. Men det hade de ingen rätt till. Jag visste inte ens själv vad som var fel på mig. Jag kände mig ur kontroll över mitt eget liv. Jag mådde så dåligt och jag kunde inte kontrollera det. Jag kunde inte heller kontrollera skolan eller stressen. Och främst så kunde jag inte kontrollera hur mina föräldrar betedde sig. Så jag började kontrollera det jag kunde. Maten, kalorierna, träningen. Jag utvecklade en ätstörning. Men den visste ingen om.

Till slut så tröttnade jag på hur min vardag såg ut. Jag kunde inte ta konversationer ansikte mot ansikte med mina föräldrar utan att det skulle bli bråk. Så jag skrev en lapp och la i mammas väska som hon brukar ta med till sitt jobb. På den lappen så förklarade att jag inte mådde bra och att jag behövde hjälp. Då fixade mamma en tid till en kurator på ungdomsmottagningen. Det är nog då jag kan säga att min adhd resa började. Min kurator där var nämligen den personen som tog upp att jag kanske kunde ha adhd. Hon skickade en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin så att jag skulle få en utredning. Väntetiden var dock flera år lång. Jag var 14 år då, och räknade ut att jag skulle fått min utredning när jag fyllt 18. Vi fick dock gå på någon sorts "familjeterapi" på bup under tiden. Jag, mamma och min bonuspappa. Jag hatade det. Flera gånger så hade jag sagt till mina föräldrar att till exempel inte tjata och bli arga om jag inte städade. Men det lyssnade de aldrig på när jag sa det. Däremot, när vi kom till bup så sa kuratorn där exakt samma sak och då lyssnade de på det. Jag kände mig liksom förminskad. Jag känner mig själv bäst och vet vad jag behöver men ändå lyssnade de inte på mig utan de lyssnade på någon tant på bup. Därför hatade jag det. 

Vi gick inte dit så länge dock, och det var inte ofta heller. Kuratorn på bup drog iallafall slutsatsen att jag kan ha adhd och borde utredas. Då skickade hon en remiss till cereb eftersom att väntetiden var så lång på bup. Men det dröjde ändå innan jag fick min utredning på cereb. Så innan jag hann få min utredning hann det hända en massa grejer.