Att leva med adhd

Hur löste sig allt?

Som ni nog förstår efter den förra delen så var min familjesituation inte den bästa. Det var mycket bråk och helt ärligt inte en optimal miljö för ett barn/tonåring att leva i. Så hur löste sig allt?

Den största hjälpen var nog socialen. Vi hade möten som var specifikt för att prata om våra problem inom familjen och få hjälp med hur vi skulle lösa de och hantera de. Vi kunde inte heller bråka på samma sätt där som vi gjorde hemma och vi fick även komma ifrån vårt hus och diskutera i en annan miljö. Det tror jag hjälpte väldigt mycket. Att diskutera saker på ett annat ställe än där alla bråk brukade förekomma. Diskussionerna blev liksom inte lika pressade.

Sms, jag gör det fortfarande. Om det är saker som jag behöver ta upp med någon av mina föräldrar men som jag inte vill eller vågar ta ansikte mot ansikte så brukar jag skriva ett sms. Då har jag dessutom tid att läsa igenom och se till att allt jag vill få sagt blir sagt. Det är även mycket svårare att bråka över sms. Jag kan inte se om min mamma gör en konstig min när hon läser det jag säger. Hon får även tid att skriva och läsa igenom. 

Var öppen! Jag vet om att det kan vara svårt. Speciellt när ens föräldrar inte är förstående. Men då är det ännu viktigare att vara öppen med de. Här brukade jag utnyttja smsen igen. Jag kunde ta tid på mig och förklara och skriva ordentligt så att mina föräldrar kunde förstå. Liksom beskriva och förklara så mycket som möjligt. 

Förklara vad du vill och behöver. Min och pappas relation blev bättre när jag skrev ett långt sms till honom och förklarade vad jag ville få ut av vår relation. Jag ville komma närmare honom och kunna prata med honom om vad som helst. Och då behövde jag att han inte skulle döma mig och bli arg. En annan sak som jag tog upp med mina föräldrar som jag behövde var att de skulle förklara varför de sa nej. Om jag till exempel frågade om jag fick gå ut och de sa nej så ville jag att de skulle förklara varför. Det går att undvika många bråk då. Klockan kanske är mycket eller så vill de bara att jag ska vara hemma och äta middag med familjen. Eller så kanske mamma haft en jobbig dag på jobbet och att jag då ska vara ute med kompisar kanske blir lite extra jobbigt för henne. Då är det viktigt att respektera det de säger. Du kanske inte håller med och tycker att deras anledning är helt onödig och konstig. Men de har ändå förklarat och gjort det du bett om. Då får du nöja dig med det och gå ut nästa gång istället.

"Paus". Detta kanske låter töntigt men det är så hjälpsamt! Berätta för dina föräldrar att när någon av er säger "paus" så går ni ifrån varandra eller byter samtalsämne om ni till exempel bråkar. Det är jätteskönt om ni bråkar och ni inte kommer någon vart eller du eller dina föräldrar börjar bli arga, då säger du bara "paus" och så är det slut med bråket. Men då är det viktigt att ni alla respekterar det. Då har ni tid att lugna er, komma på andra tankar och bara komma ifrån den där mentalt påfrestande situationen. Därefter så beror det ju på vad ni bråkat om men om det är något viktigt, utnyttja smsen igen. Efter att du har fått tid och slappnat av. Och dina föräldrar. Skriv ett sms. Förklara varför du känner som du känner eller gjorde som du gjorde. Varför du valde att säga paus. Förklara också att du inte vill att ni ska bråka om det och säg att ni i så fall får diskutera vidare när de tagit tid på sig och läst igenom ditt sms ordentligt.

Var mogen. Detta suger att höra när man är barn. För det är inte vi som ska vara mogna och agera vuxna. Men ibland så misslyckas våra föräldrar med det och då är det viktigt att vi gör det istället. Diskutera saker med dina föräldrar så som du skulle diskutera saker med din bästa kompis. Och bemöt dina föräldrar så som du skulle vilja bli bemött av de. Och jag vet om att det är svårt att inte sjunka till deras nivå om de skriker eller är taskiga men det lönar sig i längden.

Ge tips. Det kan ta tid för ens föräldrar att acceptera tipsen och faktiskt lyssna på de men ta upp det tills de gör det. Om dina föräldrar till exempel brukar tjata mycket på dig. Ge då "tipset" att inte tjata. Förklara att du förstod första gången de sa det och att du bara blir stressad när de fortsätter att tjata. Du har dina anledningar till varför du inte kan göra det de ber dig om just då. Förklara då den anledningen också. Det är mycket enklare för våra föräldrar att förstå om vi förklarar varför. Så var ärlig med varför du inte gör det. Du kanske har haft en tuff dag och är trött eller har mycket plugg. Då måste dina föräldrar respektera det och ni kan komma överens om att du kan göra det dagen efter eller kanske göra något annat som kompensation lite senare. Till exempel ta ut soporna, om inte du gör det så kommer troligtvis någon annan att göra det. Då kan du ta ut soporna dagen efter eller kanske hjälpa till med disken efter maten.

Var förstående. Precis så som du vill att dina föräldrar ska vara förstående för dig så måste du vara förstående för de. Du kanske inte alltid håller med de eller förstår de men försök! 

Inse att ingen förälder är perfekt och det enda de kan göra är sitt bästa. Det finns tyvärr ingen handbok på hur man ska vara förälder så de kommer inte alltid att göra rätt. De har som sagt växt upp under en helt annan tid där saker såg helt annorlunda ut. Det är självklart ingen anledning till att behandla dig illa. Men det är på något sätt en förklaring. Och det kanske hjälper dig lite när du tänker på det på det sättet. Men då är det än en gång så otroligt viktigt att vara öppen med de och förklara.

Låt det ta tid. Ingen förändring kommer att ske över en natt. Försök att märka de där små framstegen som de gör. Nästan leta efter de, tänk efter. Sist ni diskuterade något så kanske det inte blev bråk trots att du blev arg. Märk då det där lilla framsteget som dina föräldrar gjorde när de inte blev arga tillbaka. Säg sen "tack för att du inte blev arg" till exempel. Varje person blir glad när deras försök märks. Oavsett om de är vuxna eller barn. Här kan man nästan behandla sina föräldrar som små barn. Precis så som man skulle bli stolt en bebis sa "ga", det är inte världens grej, men det är en bit på vägen för att bebisen ska lära sig prata och det är ett framsteg. Precis så borde du uppmärksamma dina föräldrars framsteg. 

Summan av kardemumman: var öppen, ibland får du agera vuxen, var förstående och försök att undvika de där onödiga bråken.