A kiss from a woman to a man is the same as a kiss to a one man to another, as it is for a women to another woman. If they can love the way you do, be happy the way you are, then why aren't you treating them the way you would want to be treated?
Kalla regndroppar dekrorerade vägkanten och Louis mors ljus röda paraply stod ut fint mot Brightons gråa himmel. Han hade bestämt med några kompisar att de skulle träffas nu när de hade dagen ledigt, men nej. Modernatur var såklart inte på hans sida idag heller när han skyndade sig hem. Han mobil gjorde ifrån sig dens vanlig ljud. Nej, ingen vanlig ringsignal som man börjar med utan hans bästa vän, "crush" rättare sagt när ha sjunger sin vers i little things. Ja, Harry Styles. Den killen som var mest berömd i bandet, eller det var det som deras managment sa iallafall. Inte för att Louis brydde sig precis. Gällde bara att hålla låg profil och inte säga så mycket som han brukade göra. Han var inte längre den uppspelda, eller glada Lou. Nej, snarare deprimerande eller ledsna Lou. Inget var som det brukade vara, utan helt tvärt om.
.:-:.
Liam la en beskyddande hand på Louis axel när de gick mot dörren som ledde bort till Adams kontor, en av de få som bestämde över dem, så länge de var One direction. Inte för att han var nervös eller så, pfft. Han var bara livrädd. Knäna skakade och svetten började bildas i pannan på honom. Sakta drog han baksidan av handen över panna och suckade. Varför var han så nervös? Varför var de ens här? Hade han gjort något fel denna gången med? Skit samma, lugna ner dig Lou. Zayn la sin bleka hand på handtaget och tryckta sakta upp dörren. De möttes av en doft som tre av dem ville spy av, rök. Den svarta skinnsoffan som stod framför dem hade förlorat färgen över den obekväma ryggstödet och armstöden. Inte för att de skulle klaga, de skulle bara vara här i en eller två timmar till.
" Pojkar, kom in och slå er ner på era vaniga platser." sa Adam och gjorde en gest mot skinnsoffan.
" Inte för att vi har något annat val." muttrade Louis lågt och slog sig ner på sin vanliga plats på den äckliga soffan. I ordningen Louis, Liam, Niall, Zayn och tillsist Harry. Adam och hans kollega Will gjorde allt för att inte Harry och Louis skulle vara bredvid varandra. Den sjuka jäveln.
" Så," började Adam medan han snurrade runt halvt på kontorsstolen och tittade på dem. " Ni undrar säkert varför ni är här." avslutade han och höjde högra ögonbrynet.
" Egentligen inte, men ja?" sa Harry kallt och tittade på killarna innan han tittade tillbaka på Adam.
" Ingen idé att vara otrevlig Harold, det leder dig ingen vart. Jo, jag vill prata om er, hur ni känner er och om era tankar." sa han och slog ihop händerna över hans mage när han lutade sig tillbaka mot ryggstödet.
" Sen när ville du veta hur vi känner oss och om vad vi vill?" sa Liam och la handen på Nialls lår.
" Oui, ja det vill jag." sa han och vred stolen sakta från höger till vänster och sakta tillbaka till höger igen.
" Innan vi kom in hit så var det lugnt." sa Niall och flyttade sina armar så de låg bak på ryggstödet.
" Okej, Harold?" sa Adam och vände huvudet mot Harry medan han granskade honom topp till tår.
" Det är Harry, och ja. Jag mår bra." sa han och log lika kallt som innan mot honom.
" Lewis, hur är det med dig?"
" Louis är det fortfarande, lär dig någon gång." sa Louis och drog in ett djupt andetag. Louis, andas. Han kommer inte få veta. " Jag är väl bara okej?" sa han nervöst och tittade ner på händerna han hade i knät.
" Bara bra?" frågade Will nyfiket som nyss hade kommit in på Adams kontor.
" Ja, bara bra." sa Louis lågt och tittade bort mot Harry som redan tittade på honom. Harry log varmt mot honom och han tvingade sig själv att leta fram ett svagt leende.
