EPILOGUE

808 24 6
                                    

"Welcome home, mga anak!"


Masaya kaming sinalubong ni Mommy sa airport. Niyakap namin siya ni Kuya Ryder. After almost five years of being away and staying in Canada, I'm finally back for good.


My life for almost five years was just the life I wanted to finish as soon as possible. Sa araw-araw na gumigising ako ay gusto ko na lang matulog agad para matapos na ang araw at makauwi na ako. Para magawa ko na ang dapat kong gawin.


My anxiety worsen when I was there. Good thing Kuya was with me. He really helped me a lot. I actually don't want him to worry because I was afraid that he would blame himself or even tell my parents about it.


"How's everyone?" I asked Mom. We were now in the car on the way home.


"Ayun, ang daddy mo, naghanda ng maraming pagkain para sa inyo. Riley is excited too."


Riley had her surgery four months after we left for Canada. Luckily, we found a donor. There was a patient who was diagnosed as brain dead and their family decided to help us. A simple 'thank you' is not even enough to show them how grateful my family and I. They saved my sister's life. We owe them a big time.


"Bukas na bukas pupuntahan ko na kaagad ang mga farm natin. I'm going to check it. Dad could rest fully. Ngayong graduate na ako, mas makakatulong na ako sa kompanya." Napalingon kami kay Kuya nang magsalita siya.


"I'll help, Kuya." I told him. Umiling naman siya kaya kumunot ang noo ko.


"Just pursue being an Engineer first. You could always help me anytime. Go on with your dream." Nagulat ako sa sinabi niya.


"Okay lang, Kuya. You don't have to—"


"It's okay, River." He gave me a sincere smile. "You deserve it. I got to pursue my dream back then so I want you to do it too. You can still help with some para hindi sayang ang pinag-aralan mo."


I can't help but smile and walked towards him to give him a tight hug. Honestly, he's the best brother ever. Kung alagaan niya ako noong nasa Canada kami ay parang five-years-old ako. I know he felt sorry to me. Alam kong sinisisi niya ang sarili niya kung bakit nagkaroon ng problema si Daddy sa puso pero sinasabi ko naman sa kaniya na hindi niya kasalanan iyon. It will never be anyone's fault.


"Baby!" Kaagad akong tumakbo papalapit kay Riley nang makita ko siya at niyakap.


"Kuya! I'm not a baby anymore! Geez, matanda na ako!" reklamo niya sa akin. I laughed.


"Wala kaming pakialam." Kuya Ryder joined us. "You're still our baby."


"Ew! Kadiri kayo!" Kumalas siya sa yakap namin at tumawa. "I missed you guys pero huwag niyo na ako tawaging 'baby'."


"At bakit? May iba na bang tumatawag sa 'yo ng baby?" masungit na tanong ni Kuya. Natawa ako at pinag-krus ang braso at tinaasan ng kilay si Riley. She looked a little scared. Akala niya, ha. Now her brothers are back, boys who will try to date her will have to go through us first.


"Wala! Just go rest!" Sabi niya at tinalikuran na kami. Nagtawanan naman kaming lahat bago lumapit kay Daddy.


He's in a good shape but still has heart complications. Hindi na siya maaring mapagod ng sobra.


Like what Kuya Ryder told me, I pursued being an Engineer first. Nag-apply ako sa engineering company na pinagtatrabahuan ni Ryle. He resigned three years ago roon sa unang kompanya na pinagtrabahuan namin. He said it was becoming toxic.


Changes of Tomorrow (Serendipity series #1) Kde žijí příběhy. Začni objevovat