Kap 9

41 1 0
                                    

Kapitel 9 - Seung 

Evies ord ekade i mitt huvud i flera dagar efteråt. Till och med under dom tre intervjuerna vi hade så ringde orden som varningsklockor. Jag kände mig ofokuserad och helt ihjälslagen. Samma stund som hon uttalat orden slog dom mig rakt i bröstkorgen. Det var som om hon slet ut mitt hjärta och stampade på det framför mina ögon. Jag fingrade på mitt halsband som hängde runt halsen. Jag tog aldrig av mig det här halsbandet. Inte ens när jag tog på mig en kostym. Det hängde alltid på sin plats. Det var ett par vingar där det stod ”forever” på baksidan. Jag minns inte hur jag fått den eller av vem men den förde tur med sig. Eller den gjorde det i alla fall. Mina tankar drog mig tillbaka till den där kvällen när Evie backade undan från mig efter hon sagt dom orden som förändrade allt. Ji hade pratat med Taeyang om det någon dag senare, tydligen hade han hört oss. Seungri som också suttit och lyssnat försäkrade Ji om att det bara var gamla känslor. Han hade gett mig en ursäktande blick när han sagt det men jag förstod. Dom ville lugna ned Ji. Ibland undrade jag om saker och ting hade blivit annorlunda om det var jag som bjudit ut Evie först. Hade det varit vi nu? Tanken gjorde mig alldeles vimmelkantig och snurrig. Jag hatade att jag inte kunde komma över mina känslor. Det värsta var att jag samtidigt inte ville sluta ha dom känslor som jag hade. Med en suck reste jag mig upp ur soffan och gick bort till fönstret. Musiken jag satt igång för flera timmar sedan fortsatte gå i bakgrunden. Vaggande men ändå lite för hög, den trängde in i mina tankar. Ofta satte jag musik till alla mina minnen. Jag kunde ibland sätta till musik i huvudet när jag pratade med någon eller när vi hittade på något. Låten ”Blue” hade gått igenom mitt huvud varje gång jag var med Evie. Gång på gång hörde jag texten gå igenom mina tankar. Låten var sorglig. Om något förlorat. Precis som jag förlorat henne. Med en suck lutade jag pannan mot det svala glaset och stirrade ned på alla tusen lampor som lyste i staden där nere. Snart skulle vi ha vår första konsert. Skulle hon vara där då? Antagligen. Längst fram i den där speciella delen där dom allra viktigaste stod. Dom stod inte med fansen utan i en särskilt sektion. Jag gick bort från fönstret och bort till min fåtölj igen. På bordet bredvid låg min mobil. Jag ville skicka ett sms till henne, få henne att ändra sig, men det kändes som en idiotisk och hopplös idé. Hon var tvungen att inse känslorna själv. Utan min hjälp. Musiken i bakgrunden försvann för en sekund innan en ny låt började. Vissa låtar var våra, andra inte. Just den här kom jag ihåg så tydligt när vi spelade in. Jag och Ji hade börjat skratta mitt i texten flera gånger. Våra managers höll på bryta ihop. Taeyang hade avbrutit Seungri flera gånger med att sätta in egna textdelar. Den dagen hade varit en av dom roligaste. Till och med minnet fick mig att le. För en stund kändes allt normalt. Som innan Italien. Vad hade hänt om vi inte åkt dit? Skulle vi ha stött ihop med Evie någon gång? Det var nog menat att det här skulle hända. Ur allt det onda kom alltid något gott. Förhoppningsvis skulle det inte dröja allt för länge innan det goda kom till mig. Ji hade redan fått det han ville ha. Jag reste mig upp och stängde av musiken. Istället gick jag in i mitt sovrum och kastade mig ned i sängen. Klockan var inte mer än åtta men vad spelade det förr roll om jag somnade tidigt för en gångs skull. Om jag nu ens skulle somna. Varje gång jag slöt ögonen fanns hon där med det sneda leendet och sina gröna ögon. Jag kunde kände lukten av hennes söta parfym och doften från hennes schampo. Det gjorde ont att tänka på henne men ändå så kunde jag inte sluta hoppas. Jag bet mig själv i handen så det gjorde ont, väldigt ont. Jag kunde inte fortsätta såhär. Från och med nu var det slut på alla dumheter. Vi skulle vara vänner och inget annat. Orden lät som rena lögner men jag kunde i alla fall försöka uppföra mig. Dom andra förtjänade inte det här beteendet. Jag gjorde allt jobbigare för dom. Allra helst för Ji. Jag visste att han mådde dåligt över det som hänt och det förtjänade inte han. Inte alls. Jag är en självisk person i många avseende men den här gången fick jag sätta mig själv åt sidan. Bara den här gången. Med en suck vände jag mig om i sängen och stirrade mot väggen. Mobilen vibrerade till bredvid mig. Taeyang påmind mig om att inte komma försent till mötet imorgon. Mötet inför uppträdandet som var om ett par dagar. Jag svarade inte ens på sms:et. Det brukade jag oftast inte göra. 

Twisted (BIGBANG Fic)Där berättelser lever. Upptäck nu