Twisted (BIGBANG Fic)

Kap 26

Kapitel 26 - Seung 

Två veckor efter intervjun med Yeeo hängde vi hemma hos Seungri. Från början var det bara jag, Therese, Evie och Seungri men så kom Kwon också över. Han och Evie verkade mer eller mindre vara nära vänner igen. Dom satt och titta igenom några bilder, titt som tätt brast dom ut i skratt. Jag kunde inte låta bli att känna mig lättad över deras vänskap. Plötsligt, mitt i en hetsig diskussion mellan Therese, Kwon och Evie, dök Taeyang och Daesung upp. Dom hade tråkigt och hörde av ”någon” att alla vi var här. Seungri såklart. Han älskade att hålla gruppen samlad även om han ibland kunde gå oss på nerverna. Han hade en liten förmåga att alltid vilja..berätta lite för mycket för journalister. Allra helst några vita lögner som gjorde allt lite roligare. 

   - Kan vi inte göra någonting?! suckade Evie efter en stund. 

För en gångs skull var vi uttråkade. Ingen hade någon idé på vad vi kunde göra. Ingenting alls. Jag ville bara sitta i fåtöljen hela dagen, det kändes skönast. Therese knäppte plötsligt med fingrarna och frågade om vi ville leka kurragömma. Först stirrade alla på henne som om hon var galen men så brast Kwon ut i ett långt ’ja’ som till och med grannarna måste ha hört. 

   - Jag är med, sa Seungri med en nick.

   - Så länge jag slipper leta först, flinade Evie. 

Jag gick med på att leka. Om Evie skulle vara med ville jag det också. Taeyang och Daesung ville också vara med. Jag hade inte lekt kurragömma på flera år. Seungri hade ett ganska perfekt hus för att gömma sig i. Många små vrår som var perfekta. Klockan var strax efter halv fyra och det hade redan mörknat ute. Therese ville ha huset mörkt så man inte kunde hitta dom andra lika lätt. Alla hjälptes åt att mörklägga huset genom att sätta för gardiner för fönstren och släcka alla lamporna förutom lampan i spelrummet där vi samlades till sist. 

   - Någon som känner för att börja räkna? Frågade Seungri. 

   - Jag kan räkna, erbjöd sig Daesung. - Hur mycket ska jag räkna till? 

Therese drog med sig honom ut till hallen där man skulle räkna. Vi hade exakt 70 sekunder på oss att gömma oss. Kwon släckte i spelrummet och Daesung började räkna högt. Ett. Två. Tre. Seungri rusade förbi mig och på några sekunder var alla som bortblåsta.  Det lät i alla delar av huset när dom letade efter ställen att gömma sig på. Jag visste ett perfekt gömställe. Jag smög mig in i Evies sovrum och ställde mig i en av de tre garderoberna som stod på rad längst ena väggen. Jag tryckte mig mot baksidan och drog några kläder framför mig för att garderoben skulle se orörd ut. I hallen fortsatt Daesung att räkna. Sextiosju. Sextioåtta. Sextionio. 

   - Nu kommer jag! Ropade han högt. 

Mitt hjärta slog hårt av nervositet. Jag ville inte bli hittad först av alla, det skulle bara vara dåligt. Jag hatade att leta. Steg hördes utanför rummet. Jag pustade ut när dom försvann bortåt men så kom dom tillbaka. Snabba. Tysta. Personen kom in i rummet. Nej. Nej. Nej. Garderoben bredvid mig åkte tyst upp men stängdes snabbt igen. Dörren till garderoben som jag var i öppnades och plötslig klev personen in. För ett ögonblick tänkte jag snäsa ifrån men då skulle vi bli hittade båda två. Jag skulle precis fråga vem det var när jag kände igen personen. Evie. 

   - Evie?! Frågade jag tyst. 

   - Seung? Utbrast Evie i en viskning. - Fan.. Jag kan gå.

Precis när hon var på väg ut ur garderoben hördes ett skratt från rummet mitt emot oss. Daesung hade hittat Kwon. Dom skrattade högt, så pass högt att jag passade på att ställa Evie mot ena väggen och jag ställde mig mot den andra. Mage mot mage. Jag hyschade. Vi stod tysta en stund. Daesung verkade ha rört sig vidare i huset, bort från oss. Ingen av oss rörde en enda muskel medan vi lyssnade av läget där ute. Kwon hade kastat sig ned i soffan i väntan på att någon annan skulle bli hittat och därmed kunde hålla honom sällskap. Han var bra på leta så jag var osäker på om han gömt sig dåligt med flit eller verkligen försökt att inte bli hittad.