Tills döden skiljer oss åt

12

 "Mår du bra?"

Vi hade tagit oss in på tåget och satt oss ner. En hel vagn för oss själva (förutom de vakter som såklart höll koll på att vi inte gjorde något olämpligt). Det var höjden av lyx, om jag skulle blivit tagen hit istället för slottet den där dagen skulle jag inte märkt någon skillnad. 

"Mmhmm."

"Säkert?" Aaden kollade oroligt på mig från sätet mittemot.

"Ja." Han skickade ännu en tveksam blick åt mitt håll innan han ställdes sig upp för att plocka ihop lite mat från vagnen som stod bredvid våra platser.

"Vill du ha något?"

"Nej det är bra."

Stämningen var stel. Varför visste jag inte. Tidigare har jag alltid tyckt att vi ändå kunnat prata fritt med varandra, men något hade ändrats. Kanske var det mitt fel. Alla tankar på de som jag snart skulle träffa skrämde mig, speciellt när jag visste att det skulle vara sista gången. Och jag kunde inte annat än att tänka att lite av det var Aadens fel.

"Hur långt är det kvar?" Frågade jag.

"Hmm ja jag vet inte riktigt. 2-3 timmar kanske?" Aaden satte sig ner igen.

"Och vad är det liksom, som kommer hända?"

"Ja alltså talet är inte förrän imorgon, så när vi kommer fram ikväll så kommer vi åka till det hus som vi har i Aramoor. Sen imorgon så åker vi till arenan och håller talet, och sen efter det fortsätter vi till Lorlea och så gör vi om det." Han pratade på ett väldigt sakligt sätt. Som om prata inför 25 000 människor inte var en stor grej.

"Och vad är det jag förväntas göra? Ska jag också hålla ett tal?" Bara tanken på att prata inför så många skrämde livet ur mig, men jag behövde få veta.

"Nej, det är bara jag som kommer prata." Jag andades lättat ut.

"Men vänta vad är det då jag ska göra?"

"Du behöver bara följa med och stå bredvid mig och se glad ut. Inte mer än så." Jag himlade med ögonen. Såklart. Stå still och se fin ut. Hon må vara smart men hon har inte rätt sak mellan benen.  Jag kunde höra min lärares gamla röst i mitt huvud. 

"Vad är det? Jag trodde du skulle vara lättad?

"Jag är lättad att jag inte behöver prata ja. Men det ändrar inte det faktum att jag kommer stå som en någon prispokal bredvid dig. "Kolla va vår älskade kronprins lyckades paras ihop med - den smartaste personen någonsin. Åh va hon måste va lycklig!!" Jag kunde inte hjälpa hur ljus och hånfull min röst blev. Ju mer jag tänkte på det desto mer konstig var situationen jag befann mig i, och det blev allt mer lockande att bara hoppa ut genom fönstret.

"Miranda, kolla, jag förstår att detta inte är ideelt. Men vi har gått igenom det här flera gånger och det finns inget varken du eller jag kan göra."

"Ska jag påriktigt tro att kronprinsen av Tagrien inte kan göra någonting åt vem han ska gifta sig?" Jag kollade hårt på honom. Ilskan som byggts upp inom mig började långsamt sippra ut.

"Alltså har det någonsin slagit dig att jag inte heller vill vara i den här situationen? Att jag också hade tänkt mig något annat? Men det finns inget vi kan göra. Och åtminstone så försöker jag fixa det här ..."Han drog sin hand emellan oss medan han letade efter orden. "äktenskapet. Det skulle vara trevligt om du också ville försöka Miranda."

Jag visste att det han sa var sant. Men jag ville ändå inte förstå. För om jag skulle förstå skulle allt vara hopplöst. Tårar började rinna nerför mina kinder. Om det var från ilska, sorg eller något helt annat visst jag inte. Det enda jag visste var att just här, just nu, var den sista platsen jag ville vara på.

"Men du visste att det här skulle hända! Hela ditt liv har varit satt i sten och haft det så mycket bättre än så många andra??? Du har till och med vuxit upp med din familj? Förstår du hur mycket jag skulle ge för att också få ha gjort det? För att min familj iallafall skulle kunna komma på bröllopet? Jag saknar de så mycket! Så fruktansvärt mycket. Jag har inte sett de på 7 år??." Aaden började oroligt kolla omkring sig medan jag pratade. "7 år Aaden! 7 år!! Jag - vill bara inte Aaden. Jag vill åka hem. Jag vill så gärna åka hem." Aaden reste sig abrupt upp och tog min hand och började dra med mig genom tågvagnarna. Tillslut kom vi fram till en liten smal svart dörr och efter att ha kollat sig omkring öppnade han den och tryckte in oss båda i den lilla skrubben.

Oroligt drog han sin hand genom håret.

"Jag förstår att det är jobbigt. Men det är något du måste förstå. Du får absolut inte prata om ditt gamla hem när vi är i närheten av andra som lyssnar."

"Varför?"

"Bara gör som jag säger okej? Det kommer inte sluta bra om du fortsätter så här." Jag kolla ner på marken.

"Men varför?"

"Snälla Miranda." Jag suckade irriterat. 

"Okej?"

"Okej." svarade jag.  Aaden nickade lätt på huvudet, som för att bekräfta det jag hade sagt, innan han drog ut oss ur skrubben och tillbaka till vagnen vi satt i förut.

Resten av tågresan bestod bara av tystnad. Öronbedövande tystnad som inte någon av oss fann skäl till att bryta.