Tills döden skiljer oss åt

3

"Miranda. Andas."

Jag höll på att dö. Jag kunde inte andas. Benen höll på att ge vika under mig och Aadens arm var det enda som höll mig uppe. Jag ville skrika, jag ville slåss, jag ville göra något. Något som kunde bevisa för alla personerna på läktaren att detta inte var vad jag ville. Att den rödhåriga lilla tjejen på prinsens arm inte var någon som kommer att gå in i skuggan och göra precis som alla andra vill. Vart kommer detta ifrån? Jag har aldrig varit så här. Jag har aldrig haft problem med att inte bli uppmärksamma eller stå i centrum.

Vad är det som händer med mig?

Andas, Miranda, andas. Jag började bygga upp murar runt omkring mig, sätta på en fasad, vad som helst för att bara lugna ner mig själv.

Jag hade varit så upptagen i mina egna tankar att jag inte märkte att Aaden hade lätt oss igenom den högra dörren och att vi nu stod inuti en ny sal. Runt om i rummet stod bord utplacerade med par sittandes vid varje, ätandes, pratandes, skrattande. Allt som jag inte kände för att göra just nu.

Men Aaden ledde inte oss inte till någon av de tomma borden i salen. Jag blev förvånad, men innan jag hann säga något såg jag var han ledde oss. Det fanns en dörr i den bakre delen av salen. Nej, nej, nej. Det sista jag ville just nu var att vara ensam med prins Aaden.

Men Aaden verkade inte märka min humörsvängning. Han bara ledde oss närmare dörren och sedan igenom den.

Rummet bakom var underbart. Ett bord med alla sorters mat stod i mitten med två stolar vid det. Väggarna var målade i underbar röd ton. Hela rummet skulle kunna passa kungligheter. Vilket, som slog mig, vi var.

Aaden ledde mig till den ena stolen och satte mig försiktigt ner.

"Är du okej?" Hans röst lät så försiktig, som om han var rädd att skada mig med att enbart yttra några ord.

"Vad tror du?" Det var inte mening att låta så arg. Det här var inte hans fel, han hade inte gjort något fel. Förutom att vara född samma år som jag.

"Jag tror inte du är okej."

"Vilken tankeläsare du är." Han skrattade lite tyst för sig själv och satte sig på stolen mittemot min. En obekväm tystnad bredde ut sig över rummet.
Aaden började lägga upp mat åt sig själv, medan jag endast kunde kolla på maten, klumpen i magen för stor för att kunna få ner en endaste liten bit.

"Du borde äta något."

"Mat är överskattat." Han bara himlade med ögonen.

"Du verkar må bättre nu."  "Har du vant dig vid tanken på att gifta dig med mig?" Sa han med ett flin.

För tidigt. Murarna som jag hade byggt upp för inte mindre än 5 minuter sen började rasa ner. Panikångesten som jag hade tryckt ned långt inom mig, för att sedan ta fram när jag var själv, började långsamt närma sig tillbaka till ytan.

Aaden måste ha märkt sitt misstag för han började långsamt hålla upp vatten i mitt glas.

"Drick åtminstone." Inte orkandes att argumentera emot, tog jag upp glaset.

"Är det verkligen så hemskt - tanken på att gifta sig med mig?"

"Det är inte att gifta sig med dig som är hemskt. Jag visste att jag skulle behöva gifta mig med någon som jag inte redan kände. Det är att behöva gå omkring som en liten marionett utan några egna val i resten av mitt liv." Jag kände hur tårarna började trycka bakom ögonlocken. Nej, nej, nej, jag ville inte börja gråta nu.

"Men det skulle du ju ha behövt göra oavsett vem du gifte dig med."

"Men då skulle jag iallafall ha varit osynlig!!" "Ingen skulle ha brytt sig om vad jag gjorde eller vem jag var med." De varma tårarna började strömma nerför kinderna. Jag torkade snabbt bort dem.

"Jag skulle fortfarande ha haft lite frihet kvar."

Aaden satt tyst mittemot mig.

"Jag är ledsen." "Jag önskar det fanns något jag kunde göra."

"Ta någon annan! Eller vänta ett år till nästa matchning! Förvisa mig till slummen, jag bryr mig inte!"

"Det funkar inte så, nu när alla vet att det är du som har blivit vald, kommer det inte vara jätte uppskattat om den smartaste tjejen i vår världshistoria avvisar kronprinsen. Något som bara folk inte bara inte gillat utan som också förbjudet." "Hur många andra tjejer tror du att det kommer vara som också kommer vilja flytta till slummen bara för att de inte är nöjda med sin matchning?"

"Men håll det hemligt - jag vet inte! Bara jag. Jag." Ännu mera tårar. "Ja - ja - jag vill bara inte."

"Hur många andra tror du det är som inte vill?" "Hur många andra tror du det är som inte har velat tidigare men som ändå har stått ut och tillslut blivit lyckliga?" Aadens röst blev allt hårdare. "Det är samma sak för alla, Miranda."

Jag hatade det han sa, för jag visste att det var sant.

Aaden reste sig upp och kom till min sida av bordet. Han satte sig ner på knä framför mig. Som om han pratade med ett barn.

"Jag är ledsen Miranda. Att det här inte var vad du hade tänkt dig. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att göra resten av våra liv så bra som möjligt."

***
Okej har ingen aning om vad jag ska skriva men vill ändå skriva något så ...

Här kommer några emojis som jag tycker beskriver denna berättelse:
💍💑🙅👑👗😓😵🔫

Fast de där två sista var bara på skämt.

Eller?

Dun. Dun. Duuun.

/The Reading Cookie