Tills döden skiljer oss åt

4

Jag vaknade upp, kallsvettig från mardrömmen jag precis hade haft. Gårdagens händelser slog än en gång till, och jag förstod, med sorg, hur också denna dag skulle se ut.

Efter min och Aadens lilla "diskussion" igår kväll satt vi bara och pratade. Han var inte så himla uppblåst som jag trodde han skulle vara.

Jag reste mig försiktigt upp ur sängen, huvudet snurrade efter för lite energi. Jag skällde tyst på mig själv för att jag inte åt något igår.

När jag kollade mig om i rummet såg jag att alla mina saker är borta. De jävlarna. Vem är de att gå in i mitt rum och rota bland mina grejer?

Jag ställde mig upp, vinglade till lite men återfann snabbt balansen, och gick fram till dörren för att slita upp den. Jag ska ha tillbaka mina grejer.

Men jag blev snabbt stoppad i min lilla hatplan. Utanför dörren stod en kort liten kvinna, med långt krulligt brunt hår.

"Åh! Äntligen är du vaken. Jag tänkte precis gå in och väcka dig." "Det är dags att åka till slottet!"

"Nu?!" "Jag trodde jag först skulle åka om några dagar."

"Varför det? Ju snabbare du kommer dit desto bättre blir det!"

"Men alla mina grejer ..."

"Det har redan blivit fixat." Så det var de här som var jävlarna. "Kom igen - gå och klä på dig. Vi åker om en halvtimme." Hon puttade lätt in mig i rummet och gick sedan, såklart efter hon hade slängt igen dörren och skrikit : 20 minuter! .

Även fast det ända jag ville var att slänga mig i sängen och aldrig gå upp igen, visste jag att det inte kunde hjälpa att komma till mitt framtida hem iklädd pyjamas. Så jag gick bort till min garderob bara för att upptäcka att alla mina kläder var borta. Kvar var endast en smaragdgrön klänning som såg ut att kosta mer än vad jag någonsin skulle ha råd med. Borta var alla mina vanliga enkla vita och gråa klänningar som jag vanligtvis brukade ha till vardags. Så mycket för att få välja själv.

Jag slängde snabbt på mig den gröna klänningen och hatade mig själv för att älska känslan av det så mjuka materialet mot min hud.

Jag kollade mig om i rummet för att se vad jag skulle ta med mig. Innan jag upptäckte att rummet som jag bott i sen jag var 10 bara var ett tomt skal. Jag skakade av mig den lustiga känslan jag fick och gick ut genom rummet som hade varit mitt hem i 7 år.

"Det tog bara 10 minuter, du är snabb du!" Jag ignorerade henne och gick ner de sista stegen nerför trappan till den svarta bilen som stod väntade nedanför. En man i kostym öppnade dörren och jag gick tveksamt in. Den irriterande kvinnan hoppade in efter mig och började genast prata om hur underbart jag skulle tycka att slottet var. Jag stängde genast av och kände hur bilen började åka. Åka till slottet.

***

Ledsen för kort kapitel, jag kände att det inte fanns så mycket mer att skriva i just det här kapitlet så därför fick det bli lite kort.

Fråga : Ska jag lägga upp bilder på kläderna som karaktärerna har på sig?

Glöm inte att kommentera och rösta!

/The Reading Cookie