Den ödesdigra dagen var här. Jag hade förberett mig som en galning de här sista dagarna. Det kanske skulle ha varit smart att göra det som min nya lärare, Sofie, sagt åt mig att göra i tid. Men eftersom jag är bäst på att skjuta upp saker och är också ganska dum i huvudet så gjorde jag det inte förens de sista dagarna. Mest var det bara en massa med publicitetsövningar, typ hur du undviker att svara på frågor du inte vill svara på. Ganska tråkigt egentligen.
Men nu var alltså dagen här. Om ca 30 minuter skulle Aaden och jag sätta oss på tåget som skulle ta oss genom hela Tagrien.
Det knackade på dörren.
"Miss Miranda?" En ung kille kom in genom dörren.
"Ja?" Jag reste mig motvilligt ur sängen.
"Det är dags att åka nu."
"Okej, jag kommer." Den unga tjänaren gick ut och stängde dörren efter sig.
Jag tog på mig en tunn jacka över klänningen jag hade på mig. Det var också något jag behövde vänja mig vid nu. Klänningar. Hela tiden. Jag hade klänningar ganska ofta innan eftersom det var obligatoriskt i skolan. Men jag brukade alltid älska att slänga på mig ett par mjukisbyxor när jag kom hem. Fast inte längre. Jag tog till och med mod till mig att fråga Sofie om jag inte kunde få köpa några, men, och jag citerar, det är helt oacceptabelt för en fin flicka som du att ha på sig något så oanständigt som byxor. Uggh, vad jag hatar världen.
Jag gick ut genom dörren och började gå nerför trapporna som skulle ta mig till hallen. Egentligen skulle jag ha en vakt med mig hela tiden men efter jag hade klagat på Aaden och sagt att jag faktiskt kan ta hand om mig själv, ganska argt, så fick jag gå utan.
Väl nere i hallen stod Aaden och hela hans familj och väntade. Det här var ganska stort för dem eftersom det skulle vara första gången Aaden var borta längre än några timmar.
"Klar att åka?" frågade Aaden.
"Ja." svarade jag och kollade ner på mina händer. Jag ville verkligen inte göra det här.
Jag kramade lätt om Caden och Eadric, medan det bara fick bli en snabb vinkning till Hana. Aaden däremot kramade hårt om sin familj och jag kunde se att detta var väldigt svårt för de båda bröderna.
Jag och Aaden gick sedan ut genom dörren och in i den svarta bilen som skulle ta oss till tågstationen.
Vi åkte i tystnad. Ingen av oss visste riktigt vad vi skulle säga. Och ingen av oss kände heller att vi behövde det. Det gav mig tid till att tänka. Tänka på det jag har tryckt undan i flera år. Min familj. Det första stoppet på turnén skulle vara Aramoor, min hemstad. Staden för arbetarna. Skomakarna. Fabriksarbetarna. De som står under. De som får slita.
Mamma hade varit överlyckliga när jag fyllde tio och testet visade på att jag hörde hemma i Lorlea. Staden för ledarna. Cheferna. Översittarna. De rika. Jag hade inte varit lika glad, jag ville inte lämna min familj. Jag skulle ju behövt göra det oavsett men om jag hade hamnat i Aramoor skulle jag iallafall ha stannat kvar i samma stad. Istället fick jag flytta över halva landet till träningsanläggning i Lorlea. Det var en av de jobbigaste sakerna jag gjort.
Jag har dock aldrig pratat om det här med någon. Och det är inte som om jag får det heller. Det är tänkt att när du väl lämnar din familj vid 10 årsålder så ska du bara glömma de och gå vidare. Fokusera på din egna framtid.
Men jag har haft svårt att glömma den lilla lägenheten på tredje våningen med utsikt över staden. Den slitna mattan. Stolen som alltid gick sönder men som vi aldrig hade råd att byta ut. Min säng som var täckt med massor med märken efter jag hade försökt rispa ett mönster i den. Och mina föräldrar. De rara två människorna som aldrig kunde sluta le. Som alltid var snälla mot alla de såg.
Men ju mer jag tänker på de desto mer saker slår det mig att jag inte kommer ihåg. Vilken färg soffan hade. Vad mina lärare och mina klasskamrater hette. Vart någonstans vi bodde. Vad mina föräldrar jobbade med. Och sen kanske det värsta :
Jag kommer inte ens ihåg min egna mors röst.
***
Såååååååå .... Ett nytt kapitel.
Någon som har något bra tips på hur man gör ett snyggt bokomslag då jag aldrig blir nöjd med de som jag själv gör?
PS. Är det någon annan som är helt hooked på varulvsböcker? Ingen? Bara jag? hehe okej.
Glöm inte att kommentera och rösta!
/The Reading Cookie
DU LÄSER
Tills döden skiljer oss åt
Science Fiction"Är det verkligen så hemskt, tanken på att gifta sig med mig?" "Det är inte att gifta sig med dig som är hemskt. Jag har alltid vetat att jag skulle behöva gifta mig med någon som jag inte redan kände ..." Jag tog ett djupt andetag. "Det som jag ty...
