Tills döden skiljer oss åt

5

När bilen körde upp på uppfarten var det som om min kropp äntligen hade fattat vad som pågick och mina handflator började långsamt bli fuktiga.

Bilen stannade och Nichole, den irriterande kvinnan vars namn jag hade fått reda på under bilturen, ropade glatt ut "Äntligen!".
Själv kollade jag bara dystert på slottet som tornade upp sig framför oss. Detta var alltså mitt nya hem. Det var stort. Och då menar jag riktigt stort. Jag såg framför mig hur jag gick vilse i de många gångarna som förmodligen fanns utspridda runt om i slottet. Och det var vackert. Fasaden var vit med massor med fönster överallt. Lite här och där stack torn upp. Jag undrade om det var där jag skulle få bo. Som i den där sagan där prinsessan sitter inlåst i ett torn och väntar på att prinsen ska rädda henne. Jag antar att jag redan har blivit rädda av prinsen, skillnaden är bara att min saga inte skulle sluta lika bra.

Mannen som öppnade dörren för mig förut öppnade den även nu. Jag gick långsamt ut medan Nichole tjatade om Gud vet vad. Jag gick upp stegen som ledde upp till den stora porten. Jag var lite förvånad över att det inte var största välkomstfesten som väntade på mig med tanke på vilken stor grej de hade gjort det hittills. Inte för att jag klagar.

Två vakter stod på var sin sida om dörren och de öppnade den så fort jag kom fram.

"Tack." Sa jag försiktigt.

På andra sidan stod en kvinna i 60-årsåldern. Hon var lite knubbig men såg extremt snäll ut. Jag kände hur jag genast började gillade henne.

Hon kom fram till mig och neg. "Jag är Sofie och har blivit utsedd till att vara er personliga tjänare."

"Det där behövs verkligen inte Sofie." Jag tog tag i hennes arm och drog upp henne ur sin nigning. "Jag är Miranda." Jag räckte fram min hand. Det här kändes mer naturligt.

Hon kollade lite fundersamt på den innan hon tog den, log, och sa "Jag vet."

Jag skrattade lite. "Jag antar att alla vet vem jag är nu?"

Hon log. "Det är bara att vänja sig." "Förresten så ber kungafamiljen så mycket om ursäkt för att de inte kunde vara här och välkommna dig. Det dök upp några oväntade ... Eh ... Nyheter, som de genast behövde ta hand om." Så de hade tänkt att ha en välkomstfest. Jag måste tacka personen som gjorde att detta oväntade nyheter dök upp.

"Det är ingen fara."

"Bra, då kan jag ta dig till ditt rum och sen så kan jag visa dig runt i slottet?" "Hur låter det?"

"Underbart."

"Då går vi." Sofie började gå bort mot den stora trappan som fanns i bakre delen av rummet. Men det var den enda riktiga vägbeskrivningen som jag kom ihåg. Resten av vägen bestod av så många svängar och trappor att jag helt gav upp på att försöka komma ihåg vägen.
Men tillslut kom vi fram till en lång korridor som var extremt utsmyckat. Jag räknade till ca 6 dörrar, en på varje kortända och 2 på varje långsida. Rummen måste alltså vara extremt stora. Det var då jag förstod att detta var kungafamiljens våning. Och att jag nu var en del av den familjen.

Sofie fortsatte att gå bort till slutet av korridor, till dörren som var på kortsidan.

"Här är ditt rum, speciellt reserverad till prinsens fästmö." Sa hon med en blink.
Sofie öppnade dörren och visade att jag skulle gå in.

Rummet var fantastiskt. Vid den ena väggen stod en stor dubbelsäng med en underbar vit sänghimmel. På en av de andra väggarna fanns ett stort fönster, och vid en annan en sittgrupp med en soffa och två fåtöljer. Överallt fanns små prydnader som gjorde rummet fantastisk.

Jag bara stod där, gapandes, när jag förstod att detta rummet var mitt.

"Gillar du det?" Sofie kom försiktigt fram till mig, som om hon var rädd att jag hatade det. Vem skulle kunna hata något sånt här?

"Jag älskar det."

Helt plötsligt knackade det på dörren, och både jag och Sofie kollade snabbt dit. Vi kollade på varandra innan Sofie tyst gick och öppnade dörren. Innan hon kunde hejda sig sa hon förvånat : "Prins Aaden?" Sen kom hon genast på sig själv och sjönk ner i en nigning med röda kinder.

"Det där behövs inte Sofie." Sofie reste sig genast upp. "Är hon här?"

"Ja, hon kom hit för en halvtimme sen." "Jag tänkte precis ta med henne på en rundtur i slottet." Jag förstod då att det var mig de pratade om. Jag måste verkligen vänja mig vid att jag för en gångs skull stod i händelsernas centrum.

Aaden gick in i rummet. Hans blick mötte genast min och böjde huvudet i en hälsning. "Hej Miranda."

Jag stod bara och stirrade innan jag kom på vad jag skulle göra. Jag neg samtidigt som jag sa : "Prins."
Jag dör hellre än kallade honom Ers höghet.

Han bara flinade. "Gillar det." "Jag hade då tänkt och göra er den stora äran att ta er på den mest prestigefyllda rundtur i detta gudomliga slott som du någonsin varit på."

"Med din respekt, men jag tror inte att det skulle vara väldigt ... "Eh ... " "Uppskattat, om du skulle visa slottet för Ms. Abernathy själv."
"Men jag skulle mer än gärna följa med." Aaden himlade med ögonen. "Såklart skulle jag hålla ett respektabelt avstånd ..."

"Det behövs inte Sofie." Aaden tog mig i handen och började dra bort mig mot dörren. "Vi klarar oss själva."

Sofie ställde sig med armarna i kors. "Jag är ledsen, Ers höghet, men folk kan klaga."

Vi var framme vid dörren men Aaden vände sig om och blinkade åt Sofie. "Folk kan inte klaga på det de inte vet."

Och med det drog Aaden ut mig ur dörren för att jag äntligen skulle få lära känna mitt nya hem.

***
Jag är just nu utomlands och skriver detta på mobilen på stranden. Så jag ursäktar i förväg för eventuella stavfel mm. Kommentera gärna om ni hittat några. 

Iallafall, nytt kapitel. Woho! Vad tyckte ni?

/The Reading Cookie