Lucas perspektiv
Elvira32 | la meg være i fred
Men varför? Hon hade ju verkat glad när vi chattade innan. Har hon hakat upp sig på det där med Olivia? Är hon arg för det? Eller för att jag kittlade henne? Men isåfall är hon ju en riktig liten jävla kärring. Det har hon i o för sig alltid varit, och det var därför jag betedde mig som en skithög mot henne. Men jag brukar inte vara så mot någon förutom Elvira. Så en riktig liten jävla kärring är hon ju verkligen. Olivia också, för den delen. Alla tjejer är ju helt jävla puckade. Vad är det med dem? Vänta lite, så är det inte alls. Agnes är inte alls puckad. Agnes är intelligent, snäll, rolig och... Inte ett dugg puckad. Sluta tänka så nu då, Agnes är inte ens här längre, hon är fan död. Jag börjar hejdlöst gråta. Bra, perfekt. Börja gråta, visst. Men hon är död och du kan inget göra. Jag faller ner på golvet och gömmer ansiktet i händerna.
*
"Du har besök, Lucas", ropar mamma plötsligt från köket. Elvira, tänker jag snabbt och torkar tårarna. Jag rättar till frisyren lite också. Inte för att jag tror att Elvira bryr sig, men vad fan. "Kommer!" Jag harklar mig för att inga spår från gråten ska märkas. Snabbt tar jag mig ner för trappan, och där står hon... Olivia? Hon ler. "Hej...", mumlar jag och höjer handen. "Jag skulle vilja se ditt rum", svarar Olivia utan att ens hälsa. Jag nickar frågande. Vi går tillsammans upp mot mitt sovrum. Jag stänger dörren och sätter mig bredvid Olivia på sängen. "Vi måste prata", säger hon.
"Vadå?"
"Förlåt att jag var så tjurig igår. Jag blir lätt ganska avundsjuk på folk."
"Ursäkta, va?"
"Jag tycker synd om dig, fattar du? Jag gillar Elvira och så, men ni två ser liksom ut som ett par. Jag trodde att jag liksom... Tyckte om det, men sedan blev jag avundsjuk när ni..."
Hon suckar och fortsätter.
"När ni kollar på varandra sådär."
"Vad snackar du om, egentligen?"
Olivia suckar, ännu en gång, men nu ler hon också.
"Jag tänkte att vi kunde ta nästa steg."
"Va?"
"Vill du bli tillsammans?"
Nu blir det drama hörni