Lucas perspektiv
När jag vaknar ligger jag på en röd soffa. Jag känner igen den, det är Agnes soffa. Hur länge har jag legat här? Vad hände? Det är mörkt i lägenheten. Allting snurrar, men jag tvingar mig upp på fötter. "Agnes!" Skriker jag. Men så kommer jag ihåg.
Agnes har varit borta i över en vecka nu!
Agnes mammas förtvivlade röst ekar i huvudet. Jag känner en kall hand på min axel och skriker till. Jag vänder mig om och ser Agnes pappa, rödgråtet ansikte. "Du svimmade", viskar han. "Det är mitt i natten."
Jag nickar lätt. "Snälla du, hitta min Agnes", fortsätter han med en kvidande ton. Jag stirrar på honom. "Vart såg du henne senast?"
*
Elviras perspektiv
Elvira32 | Bør vi ikke plugge inn? Hvorfor går du ikke på skolen?
Elvira32 | Har jeg gjort noe galt??
Jag suckar. När jag äntligen blev frisk hade Lucas inte varit där på två hela dagar, nu står jag i skolan vid mitt skåp och försöker desperat få tag på honom. Har jag gjort något fel? Nej, det har jag inte. Jag vet att jag inte har det. Men Lucas verkar inte direkt gilla mig så mycket. Han kanske blev smittad av mig. Men han verkade så nedstämd på snap innan han försvann. Kan man inte spåra honom via någon app, då? Hitta Vänner? Fast vänner är vi ju inte direkt.
Jag öppnar appen och skriver in Lucas telefonnummer. Han är någonstans i någon skog, verkar det som. Mitt
hjärta slår ett extra slag. Vem befinner sig i skogen, 15:30 på en onsdag? När man dessutom är sjuk. Han är inte sjuk, det fattade jag ju. Nu måste jag hitta honom, det känns som om det är viktigt.
Elvira32 | Jeg vet hvor du er. Vil komme dit med en gang