Söndag 1 Juli 2018
Sängen tyngs ner och hans fingertoppar vandrar längs min bara hud vilket får mig att rysa av välbehag. Jag slår nyvaket upp mina ögon och gäspar lågt innan jag vänder mig om mot Dante som tittar på mig med trötta ögon. Vi säger inget till varandra, inte verbalt iallafall men våra leenden säger mycket. Hans ögon glittrar vackert i solens skarpa sken som lyser in genom fönstret, för vi hade inte tänkt på att rulla ner gardinerna igår. Natten var som en dröm man aldrig ville skulle ta slut. Dante smeker försiktigt sin tumme över min underläpp och kysser mig mjukt.
"Jag har köpt frukost så kom till köket när du vaknat till liv."
Säger han efter att han dragit ifrån. Han ger mig ett ett litet leende och reser sig sedan upp från sängen igen. Jag ligger kvar och tittar på honom. Det ända han har på kroppen är ett par Gucci byxor med stripes på vardera sida av benen. Då han inte bar en tröja blev hans gyllenbruna överkropp täckt med tatueringar synlig. Han slängde en snabb blick bak på mig med ett flin innan han försvann ut från rummet. Jag sträcker på kroppen och ger ifrån mig en hög gäsp. Med blicken sveper jag desperat efter Dantes tröja, som jag snabbt finner. Jag tar tag i den och trär den över mitt huvud. Jag hoppar av sängen och ställer mig framför spegeln. Mitt hår är en aning trassligt och jag bestämmer mig därför för att sätta upp håret i en slarvig boll på huvudet.
"Klockan är elva på morgonen och Dante Lindhe har redan varit och köpt frukost."
Småskrattar jag och lägger armarna om honom bakifrån. Han står och steker bacon medan han förbereder äggröran vid sidan av spisen. Han sneglar ner på mig när jag ställer mig bredvid honom med ena armen om hans midja.
"Jag kan väll säga att jag fick en god sömn trots att vi somnade vid halv 4."
Svarar han. Jag skrattar och vänder mig om mot köksbordet som är uppdukat med en massa gott.
"Lindhe slår till på stort."
Han pussar mig på pannan och jag ser hur han nickar med ett leende samtidigt som han öppnar upp kylskåpet. Dante lägger på några fler bacon på stekjärnet och lutar sig därefter mot köksbänken med armarna i kors. Jag går fram till honom och ställer mig mellan hans ben. Mina händer hamnar om hans midja och jag låter min blick vandra upp längs hans bara överkropp.
"Varför har jag inte sett denna innan?"
Jag lägger huvudet på sne och tittar lite bekymrat på tatueringen vid hans nyckelben. Dante skrattar svagt och lägger sina armar om min midja, innanför tröjan. Jag läser tyst för mig själv vad det står på den. Min kropp ryser svagt till och jag för min blick upp mot Dantes med ett leende.
"Kanske för att den är ny."
Jag nickar och tittar ner på den igen. Stilen är kursiv och är en mening på sex ord. En mening som fyller mig med glädje, för det som står på hans röst är enligt mig en otroligt vacker och betydelsefull fras.
"Varför just det där?"
Dante tittar ner på mig och ställer sig till rätta. Hans ena hand lämnar min midja och lämnar därmed en kyla på stället hans hand innan varit på.Jag tittar oförstående på honom när han pekar mot mig med ett leende.
"Där står min mening med livet."
Jag lägger mina armar om honom och kramar åt. När han lät orden lämna sina läppar kunde jag inget annat än att känna hur otroligt mycket dem där orden betydde för mig. Att han tatuerat in det där för mig. Att lilla jag, Alida Jolin är Dantes mening med livet.
"Dante är det sant?" Mumlar jag och kysser honom på bröstet.
"Ända sedan dagen jag erkände mina känslor för dig har du varit min mening med livet Alida."
Jag ställer mig på tå för att kunna nå hans läppar bättre och pressar dem sedan mot Dantes. Han besvarar kyssen och drar sedan lätt ifrån.
"Låt oss inte bränna våra bacon."
Flinar han och blinkar lätt med ena ögat innan han återgår till att fortsätta laga baconen och nu äggröran också. Jag slår mig ner vid bordet som han sa åt mig att göra. Han sätter sig ner mittemot mig och vi börjar äta av frukosten.
"Hur känner du? För det här?"
Frågar jag och gestikulerar med handen mot min mage. Dante tittar upp på mig och rycker lätt på axlarna.
"Jag hade inte planerat på att bli pappa nu men jag vill inte tvinga dig till att göra något du inte finner okej. Jag kommer inte att lämna dig iallafall, aldrig."
Svarar han och jag ler svagt. Det känns bra att han tar det här helt okej. Iallafall utombords men inombords vet jag inte. Jag visar inte min panik på utsidan, men på insidan skriker jag för jag är så rädd och är verkligen inte alls redo för det här med barn. Abort är inget alternativ, speciellt inte efter att många i min släkt fått missfall när dem så gärna alltid velat ha barn. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till ifall jag fick missfall. Jag skulle bli förstörd trots att jag egentligen inte vill bli gravid nu.
"Varför höll du allt hemligt från mig?"
Frågar jag efter ytterligare några minuter in i frukosten. Jag hade många frågor och trots att vi har det bra igen tror jag det är dags för oss båda att få prata ut med varandra. Dante tittar upp på mig och sväljer maten.
"Jag tänkte först berätta för dig men sedan slog det mig att du kunde vara gravid och jag ville inte riskera att något skulle hända dig eller att du skulle drabbas av någon slags stress. Speciellt inte nu, när du faktiskt är det."
Han tittar osäkert på mig men jag bara ler och nickar. Jag förstår vad han menar och jag antar väll att jag förstår varför han inte berättade trots att jag gärna hade uppskattat det.
"Jag förstår dig och det är ingen fara men när det är såhär allvarliga saker som Teo vill jag gärna att du berättar för mig. Iallafall ytligt."
Säger jag och denna gången är det Dante som nickar. Han tar en försiktig tugga av sin macka och tittar sedan upp på mig igen.
"Förlåt, jag lovar att göra det hädanefter och jag vill att du inte tvivlar på mig när jag säger att jag mer än allt vill sluta. Men efter denna dåliga nyhet kan det ta ett litet tag innan det är helt över. Jag har i princip bara Teo att se upp för framöver. Andra personer också men framförallt honom."
Dante biter sig svagt i läppen och ger ifrån sig en djup suck. Jag lutar mig bakåt i stolen och tuggar smått på min macka.
"Mm." Mumlar jag kort.
"Det finns en sak jag vill ta upp med dig, det var egentligen ett oerhört långt tag sedan detta skedde men saker har kommit emellan och jag har aldrig haft chansen att prata med dig om det. Eller funnit tillfälle till det."
Säger jag samtidigt som jag andas ut. Han tittar på mig och lutar armbågarna mot bordet. Han nickar åt mig att fortsätta vilket jag gör.
"Min nittonårsdag, dagen mitt liv förändrades. Visst låter det sjukt djupt men så är det. Jag kom hem och fick reda på att det låg något på min säng, jag gick upp och fann ett brev från mina föräldrar. Detta brevet skrev dem dagen jag fyllde 15 år. Brevet innehöll inte det jag ville att det skulle innehålla, utan det dem hade skrivit var något jag aldrig anat. Dem skrev en massa om att dem var ledsna över att dem inte fanns här idag. Jag förstod inte vad dem menade och ville inte riktigt ta in det."
Jag tar ett djupt andetag och tittar upp i taket samtidigt som jag viftar lätt med händerna framför ögonen för att försöka torka bort tårarna.
"Dem 8 maj, dagen det var fyra år sedan dem försvann från oss fann jag ännu ett brev i botten utav en av mina flyttkartonger. Det var förövrigt detta jag behövde prata med dig om, när du ringde mig en kväll och jag hittade dig helt förstörd. I brevet stod iallafall sanningen om att dem visste att dem kunde dö, vilket i slutändan skedde. Jag vill hålla det kort och menar alltså på att mina föräldrar skrev personliga brev till mig och mina bröder om exakt vad som hade hänt och varför. Dante mina föräldrar visste att dem kunde mista sitt liv. Inte nog med att dem dog, utan dem gjorde det för oss."
Jag reser på mig och springer in i sovrummet för att plocka breven jag inte haft mod till att slänga. Jag kommer snabbt tillbaka till matbordet där Dante sitter med särade läppar. Jag ställer mig bredvid honom, lägger min ena hand på hans rygg och räcker breven med den andra handen till honom.
"Läs." Säger jag lågt och sätter mig ner på min plats igen.
Samtidigt som Dante läser breven sitter jag tyst och skakar på mitt vänstra ben. Jag studerar hans läppar när han viskar tyst för sig själv. Någon enstaka tår rinner ner längs hans kind och tillslut tittar han upp på mig.
"Jag visste inte." Mumlar han lågt, jag nickar och biter mig en aning hårt i läppen. Jag ville egentligen inte yttra orden jag haft inom mig i några veckor, men jag måste.
"Kan du svara ärligt på denna fråga?"
Säger jag och rätar på min kropp. Frågan jag ställer nu kommer att vara väldigt viktig för vår framtid.
"Självklart."
"Var du där när mina föräldrar blev skjutna?"
Mitt hjärta slår i hundranittio och troligtvis Dantes med. Frågan är väll antagligen en aning chockerande.
"Alida varför tror du det?" Frågar han, jag skakar på huvudet och rycker på axlarna.
"Det var det sista Teo sa till mig innan han stack den kvällen när du försvann."
Han verkar tänka efter i några sekunder och slickar sig sedan om läpparna när hans blåa ögon möter mina.
"Jag var där, men jag var absolut inte den som avlossade skotten. Jag var på rätt dåliga banor då och med Teo stod allting inte riktigt rätt till. Jag tyckte det Teo... och hans pappa skulle göra inte alls var rätt men jag följde med dem ändå. För att försöka stoppa det från att ske. Men att vara den enda som inte tyckte det var rätt var inte alls lätt. Förlåt mig älskling, jag försökte göra allt för att hindra det från att hända. Men när dem sköt dina föräldrar fanns det inget jag kunde göra. Ett skott av din mamma hann avlossas som blev faktorn till Teos pappas död. Teo och dem försvann väldigt snabbt från brottsplatsen men jag kunde inte bara låta dina föräldrar ligga kvar där, så jag ringde anonymt till polisen och bad dem komma till platsen så snabbt som möjligt. När dem väl kom dit, var jag inte kvar för hur skulle jag förklara detta när jag själv bar på pistol?"
Berättar Dante och under hela tiden har jag enbart suttit stilla och tagit in vartenda ord han sa. Den där hemska mannen var Teos pappa? Min mamma sköt Teos pappa. Teo vet om att det var min mamma som dödade hans pappa, men ändå har han inte gjort något mot mig förutom att ta stryptag och slå mig. Bara och bara. Det är många frågor och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på det här.
"Det där, det där var mycket att ta in."
Säger jag lågt och blundar i några sekunder. Vad mer ska jag säga?
"Jag tror dig och tack för att du iallafall försökte rädda dem."
Jag sträcker fram min ena hand mot honom och han tar direkt tag i den och ger mig ett medlidsamt leende.
"Har ni planerat något? Vad tänker ni göra nu? Låta honom gå fritt trotts att han är ett hot?"
Många frågor och jag hoppas han kan svara på dem. Dante tittar ner i sin tallrik och biter sig i läppen.
"Jag tänker inte riskera att han kan skada dig och barnet eller någon annan. Han ska aldrig någonsin få göra någon illa igen, det ska jag se till."
Jag tror nästan jag anar vart han tänker komma men jag vet inte ifall jag riktigt vill höra honom säga det. Han har dock rätt, för att leva ett liv i rädsla där man ständigt är rädd för att någon kan göra en illa. Det är inget man vill uppleva, men att höra honom säga dessa ord var betydligt mer annorlunda än att tänka tankarna.
"Alida, Teo ska dö."
_____________
Rösta och kommentera
Jah tror dem fick säga det dem ville säga.
Men om jag skrev det bra vet jag inte, blev kanske lite rörigt.
Tkr ni boken fortfarande är bra? Jag fastnar ibland men hittar nya saker att ta in i boken för att det ska kunna komma fram till slutet av hela boken liksom. Hur mycket det är kvar vet jag inte men jag hoppas ni stannar kvar till slutet.
Jag vet att en del inte gillar att Alida är gravid men det är min berättelse och jag har mina planer för framtiden och jag hoppar att ni accepterar mina val.
Ha det bäst <3
Ps. Satt uppe till 02:30 o skrev detta 😴
Glad midsommar btw!!!
Xoxo dantexlindhe